txt_002
essä/plaza magazine_07.12.07
Våra drömmars stad
They paved paradise
And put up a parking lot
With a pink hotel, a boutique
And a swinging hot spot…
Joni Mitchell, “Big Yellow Taxi”
Den 21 juli i år nådde människans byggnadskonst nya höjder. Närmare bestämt 512 meter och tio centimeter, upphissade över 141 våningar. Så högt reste sig den dagen Burj Dubai, världens hittills mest storslagna skyskrapa, en gigantisk fallos som när den färdigställs kommer att ha krävt 22 miljoner arbetstimmar. De lärde tvistar ännu om hur högt det sylvassa tornet i själva verket kommer att bli: inga officiella uppgifter har ännu publicerats. Men det ryktas att byggnaden vid invigningen kommer att innehålla 56 hissar, 330 000 kubikmeter betong och 142 000 kvadratmeter glas.
Burj Dubai är kronjuvelen i det arkitektoniska diadem som Dubais flamboyante shejk Mohammed bin Rashid Al Maktoum och Abu Dhabis shejk Khalifa bin Zayed Al Nahayan håller på att bygga genom hela Förenade Arabemiraten; ett smycke som bland annat innehåller (i Dubai) världens första bostadskomplex att rotera 360 grader runt sin egen axel, ett nätverk av konstgjorda öar i form av en palm, en opera av Jean Nouvel, samt en annan konstgjord övärld föreställande jordens kontinenter, och (i Abu Dhabi) ett kulturhus av Zaha Hadid, ett modernt konstmuseum av Frank Gehry, ett museum för klassisk konst av Jean Nouvel och ett sjöhistoriskt museum av Tadao Ando – alla på Saadiyat Island (Lyckans ö), stadens framtida kulturella centrum.
Gulfen är det nya Las Vegas. Faktum är att gulf-länderna till och med håller på att ta över det gamla Las Vegas. För någon månad sedan lade Dubai World, ett företag helägt av staten Dubai (med shejken i spetsen) ett bud på fem miljarder dollar för en 9.5 procent stor andel av amerikanska MGM Mirage samt 50% av deras storsatsning på City Center – ett nytt, gigantiskt nöjespalats på det nordamerikanska spelmeckats berömda huvudgata, The Strip. Tidigare har Dubai bland annat köpt varuhuset Barneys i New York och den jättelika oceankryssaren QE2, som under 40 år skeppat miljoner människor över Atlanten.
Tidigare i år förkunnade Fortune Magazine att Abu Dhabi är världens rikaste stad. Artikeln följde bland annat Khaldoon Khalifa al Mubarak, en 31-årig affärsman i full färd med att för statsägda Mubadala Developments räkning låta bygga ett komplex innehållande tre skyskrapor, två femstjärniga hotell och en souk (marknad). Prislappen landar någonstans runt 1.3 miljarder dollar; ett av hotellen innehåller inte bara 1 002 kristallkronor från Swarovski utan även en guldkantad kupol större än den som kröner St Paul’s Cathedral i London.
Det är å ena sidan en pervers yttring för en pervers rikedom byggd på perversa oljetillgångar och perversa likhetstecken mellan långa banksaldon och vad som hålls för god smak. Men å andra sidan ett uttryck för vad som av allt att döma är världens just nu mest spännande urbana utveckling; ett slags Disneyland Arabia i vilket emiratens orubbliga ekonomiska självförtroenden möter en sällsynt sprittande kulturell nyfikenhet – och en sällsynt stark längtan efter ett eskapistiskt miljöombyte.
Den eskapistiska tanken går igen genom hela arkitekturhistorien: vad är väl pyramider och klassiska tempel, tunga triumfbågar och skinande skyskrapor om inte materialiserad eskapism, bitar för att pussla samman ett mer intressant stadscollage, en mer fascinerande vardag, en mer fantasifull tillvaro? Varje verkligt nyskapande byggnad är ett potentiellt startskott för en ny sorts gata, ett nytt slags kvarter, en ny idé om staden. Utan stadsplanerarens eskapism skulle staden inte ha någon framtid. Utan arkitektens eskapism skulle arkitekturen dö. Särskilt i Dubai, där drömmen om en stad bland molnen närt 17 byggnader över 200 meter sedan 1999.
Dubais skimrande skyline innehåller runt 270 färdiga höghus. 330 håller på att byggas och ytterligare fler än så har redan godkänts på planeringsstadiet. Många av den internationella arkitekturdebattens fixstjärnor riktar nu med skräckslagen förtjusning sina blickar mot de nya metropoliser som Förenade Arabemiratens länder – tillsammans med gräddan av västerlandets arkitektkår – är i full färd med att bygga: Snøhettas Gateway-byggnad i Ras Al-Khaimah; Zaha Hadids Sheikh Zayed Bridge (som sammanbinder Abu Dhabi med fastlandet) och tre Dancing Towers; Jean Nouvels sofistikerat skurna kontorsbyggnad Doha; Foster + Partners sex miljoner kvadratmeter stora Master Initiative-projekt, vilket ska bli världens första “zero carbon, zero waste”-stad; och en rad projekt av Rem Koolhaas: två Porsche Design Buildings-torn och det mycket omtalade RAK Convention Center, som liknats vid Dödsstjärnan i Stjärnornas Krig-filmerna.
AMO, researchgrenen av Rem Koolhaas arkitektbyrå OMA, gav dessutom nyligen ut boken Al Manakh, ett specialnummer av deras publikation Volume Magazine, vilket helt ägnas den kontemporära arkitektoniska utvecklingen i Gulfvärlden. Till och med Kuwait, den lilla konstitutionella monarkin som för bara två decennier sedan främst var känt för de apokalyptiskt ödesmättade bilderna på brinnande oljefält som kablades ut från Operation Desert Storm, satsar stort på eskapistisk arkitektur, med en splitterny skyline som domineras av det 372 meter höga Liberation Tower.
Frihetstornet. Ett namn tänkt att slå an tonen för emir Sabah Al-Ahmad Al-Jaber Al-Sabahs framtida version av Gotham. Den eskapistiska staden – metropolen som planerad och konstruerad fantasi – har nämligen ett janusansikte: beroende på betraktarens position kan den antingen torna upp sig som utopiskt paradis eller ses som ett dystopiskt helvete.
Arkitekters, stadsplanerares och politikers drömmar om eskapiststäder har inte bara drivit fram mer eller mindre megalomaniska satsningar som Oscar Niemeyers (med Lúcio Costa) brasilianska huvudstad Brasília, Le Corbusiers (med Albert Mayer och Matthew Nowicki) indiska stad Chandigarh, Auguste Perrets modernistiska franska stad Le Havre och Walt Disneys papperskoncept för en Experimental Prototype Community of Tomorrow (EPCOT). De har även föranlett fasansfulla projekt som Adolf Hitlers och Albert Speers dröm om en Welthauptstadt Germania (ett slags nazi-Berlin på steroider) och Mussolinis fascistiska planer på ett tredje romarrike.
I sin nyligen utgivna bok The Shock Doctrine – The Rise of Disaster Capitalism beskriver Naomi Klein spelet bakom kulisserna i vad som skulle kunna vara vår tids motsvarighet till de mer dystopiska visionerna: den absurda teater som är Irak efter USAs invasion. Med en grov generalisering kan hennes argument sammanfattas i tre enkla punkter. A) USA använder sig av tortyrmetoder i gigantisk skala när de övermannar främmande makter. B) Efter krigen utnyttjar de den påföljande katastrofsituationen som en katalysator för att kunna rasera historiskt ovärderliga platser och skapa en blank grund att bygga nya, pro-amerikanska städer på. C) De som tjänar mest pengar på konstruktionen av de nya städerna sitter själva i regeringen och fattar beslut om övergreppen.
Den nyöppnade amerikanska ambassaden i Bagdad är den första stenen i Bush-administrationens huvudstad i mellanöstern. Det 21 byggnader stora komplexet täcker 104 tunnland och har kostat runt 600 miljoner dollar att bygga. Det har sitt eget vattensystem, sin egen avfallshantering, ett eget kraftverk, Iraks största simbassäng, en biograf, restauranger som serverar amerikansk mat, ett toppmodernt gym, tennisbanor – och kontor för 8 000 byråkrater. Det är världens största ambassad, större än Vatikanstaden, enligt arkitekterna synlig från rymden. En nybyggd oas omgärdad av en fyra och en halv meter bred mur, de eskapistiska arkitekternas gräns mot det brinnande helvete byggnaden försöker fly ifrån.
Vad är egentligen eskapiststaden? Först och främst (som begreppet vittnar om) en tillflyktsort. Ibland handlar det om en introspektiv flykt från omvärlden, ibland om en extrospektiv flykt till en förlovad plats. Eskapiststaden är antingen byggd på pessimistisk grund – en fästning mot omvärlden och nutiden, en flykt in i sig själv – eller på optimistisk grund – ett urbant experiment; staden som futurologiskt laboratorium.
Jag tenderar att föredra den senare versionen.
Världens optimistiska, utåtriktade eskapiststäder delar vissa grundläggande drag. Åtminstone fem punkter går igen hos dem alla och markerar deras status som just eskapistiska metropoliser. De eskapistiska städerna är:
1. Nya
Till och med en ärkekonservativ eskapiststad som Disneys neo-traditionella New Urbanism-experiment Celebration i Florida är ny, så till vida att den bygger på en vision som aldrig förut testats i den skalan. Den eskapistiska staden prövar ett nytt koncept, en ny tematik, en ny livsstil i den urbana skalan. Även den stad som försöker fly tillbaka i tiden sträcker sig i själva verket mot framtiden. Och den inbyggda historielösheten gör att eskapiststäderna blir…
2. Anonyma
Även om de byggts av stål, glas och betong – eller, som i fallet med den “arkologiska” staden Arcosanti som arkitekten Paolo Soleri har byggt i Arizona-öknen sedan 1970 av lokala, recyclade material – är eskapistsamhällena aldrig på riktigt. Avsaknaden av autencitet är en grundval för eskapismen som urbant koncept. Allt är fejk. Och även om historien knappast visar att demokratin är eskapismens favoritstatsskick (despoti förenklar administrationen) har invånarna i de här städerna det gemensamt att de alla är lika osynliga i skuggan av de blinkande neonskyltarna och de intrikat staplade skyskraporna.
3. Annorlunda
Eskapiststaden är inte som någon annan stad. Eskapiststaden är i många avseenden motsatsen till vår tids strömlinjeformade globalisering. Små delar av eskapiststaden – pappersmuggarna från Seattles kaffekedja Starbucks; Las Vegas enarmade banditer – kan visserligen spridas till andra delar av världen, men där städer som Stockholm och Amsterdam kan vara förvillande lika går det inte att jämföra New York eller Tokyo med någon annan stad i världen. En viss eskapistisk tradition strävar i motsatt riktning, mot extrem globalisering: den sorts hyperstruktur som kallas ekumenopolis, ett begrepp myntat 1967 av den grekiske stadsplaneraren Constantinos Doxiadis för att beskriva en framtida värld i vilken alla urbana områden växer samman till en enda stad, som täcker hela globen. Idén exemplifierades bland annat av den italienska arkitekturgruppen Superstudio, som drömde om att spänna ett jättelikt rutnät över hela jordklotet.
4. Enkla
Även om eskapiststadens infrastruktur oftast når höga grader av komplexitet är den i sin essens en simplistisk vision om framtidens metropol. Dubai: en hipp, explosiv serie vertikala stötar mot himlen. Las Vegas: ett syndens näste och en arkitektonisk hyllning till det Robert Venturi och Denise Scott Brown (i klassikern Learning From Las Vegas) beskriver som “ankor och dekorerade skjul”. Hong Kong: ett sammanpressat panorama av reflekterande glasytor. Den fokuserade idén om ett experiment som blir en stad leder tankarna till såväl Jorge Luis Borges mystiska Tlön, Uqbar, Orbis Tertius som Italo Calvinos 55 påhittade städer i experimentromanen Le città invisibili, vilka i själva verket är en beskrivning av det ypperligt eskapistiska konceptet (den flytande staden) Venedig.
5. Energiska
Som filosofen Karl Popper förklarade är framtiden teoretiskt oviss bland annat därför att den skulle gå att undvika om vi visste hur den såg ut. Det förhållandet amplifieras i eskapiststaden: även om den är byggd kring en integer idé innebär dess våldsamma konstruktionsiver att det färdiga resultatet står skrivet i stjärnorna. Eller i cyberrymden:
Den polske tänkaren och science fiction-författaren Stanislaw Lem dog i mars förra året. Under hans 84 år i livet spände Lems futurologiska spekulationer om teknologiska revolutioner, intelligensens natur och människans ödsliga position i universum över ett vitt intellektuellt spektrum, från ungdomsårens poesi via närmast akademiskt filosofiska verk till välkända romaner som den om en rymdstation svävande ovanför planeten Solaris, senare filmatiserad av såväl Andrei Tarkovskij som Steven Soderbergh.
1965 gavs Lems novellsamling Cyberiada ut (svenska översättningen Cyberiaden kom 1979) – 13 humoristiska korthistorier om de välformulerade robotarna Trurl och Klapaucius som reser runt i världsrymden och “konstruerar” olika strukturer. I den fina berättelsen Sjunde resan eller hur Trurl fördes på villovägar av sin egen fullkomlighet försöker Trurl rädda världen från den onde kung Excelsius genom att bygga honom en låda innehållande ett miniatyrsamhälle med artificiella medborgare att tyrannisera i stället för riktiga människor. Men han bannas av Klapaucius, som vägrar gå med på att Trurls “hundra miljoner gånger mindre” mikrouniversum är mindre verkligt än vårt: “Hur kan du veta att det inte finns civilisationer hundra miljoner gånger större än vår egen?”.
Novellen inspirerade 1985 den geniale dataspelsdesignern Will Wright att skapa SimCity, en stadssimulator som då den släpptes fyra år senare skapade ett nytt paradigm: spel som inte går ut på att vinna eller förlora. Det var också det första dataspelet att ta mediets underliggande eskapism till sin logiska förlängning: att som spelare inte bara få fly in i en värld vitt skild från ens egen, utan dessutom kunna designa den världen fritt efter eget huvud. Att få vara Trurl i några timmar eller dagar, med förmågan att skapa sin egen fantasivärld. Senare har virtuella eskapister serverats ännu mer avancerade koncept som Linden Labs Second Life.
En arkitekt som vände på konceptet, från cyberrymden till den verkliga rymden, är Christian Waldvogel, som vid Venedig-biennalen 2004 presenterade Globus Cassus, en mega-eskapistiskt projekt som går ut på att pumpa ut magma ur jordens inre och därigenom transformera vår planet till en mycket större, ihålig, artificiell värld – den optimala eskapiststaden – i världsrymden. (Det finns en hel kategori med liknande förslag: Dyson-sfärer, Bernal-sfärer, “terraforming” och så vidare.)
Globus Cassus är förmodligen det mest ambitiösa eskapistarkitekturförslaget någonsin: en vision om en konstruerad flykt inte bara från sin egen stad, utan från sin egen planet. Men arkitekturhistorien är full av visioner om mer eller mindre fantastiska, mer eller mindre konstruerbara, eskapiststäder i olika skalor – från hippiedoftande eko-utopier som vegetariankolonin Octagon City och den bil- och skolfria Minnesota Experimental City; via konstnärliga visioner som James Turrells Roden Crater Project och i viss mån Ólafur Elíassons The Weather Project; förbi arkitekturen som självförsörjande organism (Moisei Ginzburgs Narkomfin-byggnad i Moskva, Le Corbusiers Unité d’Habitation i Marseille); till nöjeskomplex som Disney World och de konstgjorda stränderna i Brandenburgs Tropical Islands eller Tokyos artificiella Segaia Ocean Dome (komplett med mekaniska papegojor). Atlantis. Monte Carlo. Vatikanstaten. För att inte tala om samtida arkitektoniska eskapistmyter i böcker som Colin Rowes klassiska Collage City, Rem Koolhaas New York-revisionistiska Delirious New York och Nigel Coates smältdegel till fantasiatlas Ecstacity.
Det går att dra en modern eskapistisk linje från de franska situationisterna via engelska Archigram-gruppens vandrande städer och undervattenssamhällen till den japanska metabolismen. Den sistnämnda intar en särställning i eskapiststadens historia: avantgardistiska teknokratarkitekter som drömde om “industriella oceankluster” för 500 000 invånare som lever såväl ovan som under vattenytan (Kiyonori Kikutakes Marine Civilisation-projekt), kromosomliknande spiralstäder (Kisho Kurokawas Project for a Helix City) och flytande flodstäder (samme Kurokawas Floating City, Kasumigaura).
Det är någonting med Tokyo – den extrema densiteten, den kaotiska urbana situationen, den politiska och kulturella kontexten – som ständigt får stadsplanerande visionärer att drömma fram nya eskapiststäder. Shimizu TRY 2004 Mega-City Pyramid-förslaget är ungefär vad det låter som: en pyramidformad byggnad stor som en stad (tolv gånger större än den största pyramiden i Giza), spännande över Tokyo Bay, 2 004 meter hög och med plats för 750 000 människor. Taipei Corporations X-Seed 4000-projekt är ett annat: en fyra kilometer hög skyskrapa med plats för mellan 500 000 och en miljon människor. Aeropolis 2001 och Sky City 1000 är två andra megaprojekt – det sistnämnda kan enligt uppgift till och med komma att byggas.
I maj 1957, två år innan han dog, åkte den nära 90-årige arkitekten Frank Lloyd Wright till Irak. Den irakiska regeringen hade bett honom rita ett operahus för Bagdad – vilket slutade med att den evigt produktive Wright bad kung Faisal II att i stället få rita en ambitiös plan för en hel ö i floden Tigris i stadens utkanter. “Vi har ett fantastiskt tillfälle här”, förklarade arkitekten, “att visa att vi inte är destruktiva, utan konstruktiva”. Utöver operan designade Wright museer för såväl modern som klassisk konst, botaniska trädgårdar, en stor bazaar, en amfiteater, ett auditorium, en zoologisk trädgård och ett universitetskomplex för sin eskapistiska ö, medvetet ignorerande att Bauhaus-legenden Walter Gropius redan ombetts rita Bagdads universitet. Gropius förslag byggdes (liksom Gio Pontis utvecklingsministerium och Le Corbusiers idrottskomplex); Wright gick bort innan hans förslag förkastades. Vissa amerikanska krafter menar att man borde bygga det nu, efter invasionen.
Någonting måste onekligen byggas. Området mellan floderna Tigris och Eufrat är civilisationens vagga, hemort för sumererna, den tidigaste kulturen vi känner. Här uppfanns förmodligen hjulet, tidsindelningen, skriften och batteriet. Här har en mängd högkulturer förlagt sina viktigaste städer, och här någonstans lär Edens lustgård, Paradiset, ha legat. För att återigen tala med Naomi Klein och Joni Mitchell har USA nu asfalterat det paradiset och gjort det redo för sitt nya högsäte i Mellanöstern. Frågan är bara om det kommer att se ut som i Texas eller som i Dubai, om det blir en stad att fly till eller fly från. Ett utopiskt paradis eller ett dystopiskt helvete.
Magnus Larsson