txt_030
krönika/plaza_03.11.2008
Snoppskrapor
Arkitektur är en långsam konstart. Byggnader beställs, ritas, debatteras, uppförs och kritiseras genom en process som sällan bjuder på några egentliga överraskningar. Publika upphandlingar, svindlande kostnader, utdragna leveranstider och lagstiftad stadsplanering innebär att de flesta strategier är kända i förväg, de flesta ritningar noggrant aviserade, ackumulerade, arkiverade. Likväl har det vid enstaka tillfällen hänt att arkitekturen förvandlats till våghalsigt skådespel, byggnaden tilldelats en framträdande roll i den ständigt föränderliga teater som är vår samtida storstad.
Ett av de mest kända tillfällena var ett 90 minuter långt arkitektoniskt spektakel på Manhattan i New York, en dag i oktober 1929. Det exakta datumet har gått förlorat - det spekuleras kring att det möjligen kan ha varit den 24 oktober, själva den Svarta Torsdag då börsens fall fick luften att gå ur den jazziga stad som frambringat världens mest optimistiska skyline.
I en och en halv timme höll världsmetropolens invånare andan medan en av historiens främsta arkitekturdoldisar orkestrerade en överraskande kupp som i ett slag förvandlade Eiffeltornet till världens näst högsta byggnad. Arkitekten William Van Alen stod skakande av skräckblandad förtjusning i hörnet av Fifth Avenue och fyrtioandra gatan och stirrade på en punkt högt upp i skyn i hörnet mot Lexington Avenue. Plötsligt glimrade en nålspets till innan den långsamt började stiga mot himlen. Senare noterade Van Alen att spiran på hans silversprakande Chrysler Building hade stigit ur byggnadens krona "likt en fjäril ur sin kokong". Men det var en smal och spetsig fjäril som vägde 27 ton och reste sig 56.3 meter över sin lägsta punkt.
1911 hade Van Alen startat ett kontor tillsammans med kollegan H. Craig Severance. Efter tio år av nyskapande kommersiella projekt genomgick de två en ganska svår skilsmässa. I slutet av tjugotalet fick de chansen att slutgiltigt göra upp i det offentliga rummet efter att samtidigt ha fått i uppdrag att rita världens högsta byggnad: Severance med Bank of the Manhattan Companys skyskrapa på 40 Wall Street, Van Alen med Chrysler Building. En vecka före den sistnämndes kupp rapporterade New York Times att automobilmagnatens högkvarter stod färdigt efter mindre än ett års konstruktionsarbete och att byggnaden nått sin slutgiltiga höjd om 246 meter eller 68 våningar - ett besked som säkert fick Severance att le i mjugg: nu skulle hans bankkontor bli högst.
Men det leendet suddades alltså snart ut. I hemlighet lät Van Alen den vassa stålspiran levereras till byggarbetsplatsen i fem delar för att inte väcka någon uppståndelse. Obelisken monterades samman inuti byggnaden. När den hissades upp genom taket fanns inga fotografer eller reportrar på plats för att föreviga ögonblicket. Världens just då högsta skyskrapa föddes utan några andra vittnen än de förbipasserande på gatan nedanför.
Det tog bara några veckor för Empire State Building att passera höjdrekordet och knipa titeln som världens högsta byggnad, men under de veckorna vaknade tidningarna. Van Alen fick smeknamnet Doctor of Altitude, och även om vissa kritiker talade om en diskrepans mellan effekt och innehåll gick han till historien som skapare av en av världens mest säregna skyskrapor. I den utmärkta filmen Cremaster 3 från 2002 alluderar konstnären Matthew Barney till historien på sitt poetiskt vackra sätt genom att själv spela en nybliven frimurare som först dödar en biblisk version av Van Alen (spelad av konstnären Richard Serra) för att sedan själv dödas av hans glittrande art deco-byggnad.
Skyskrapan är ett psykologiskt-ekonomiskt fenomen. Den som bygger exceptionellt höga byggnader får räkna med exceptionellt höga kostnader. Samma år som Van Alen sett sin skrapa skjuta högre upp i himlen än någon tidigare byggnad gav The American Institute of Steel Construction ut en rapport som visade att det var en förlustaffär att bygga fler än 63 våningar på centrala Manhattan. Men djupare grundarbeten och hissar som kräver dyr golvyta stoppade inte Walter P Chrysler, som året dessförinnan av tidningen Time röstats fram till Man of the Year. Han var ute efter något mer än bara avkastning på investeringen (även om Van Alen tvingades stämma honom för att få sina pengar). Strålglans, makt, sex. Sitt namn på världens högsta byggnad. En modern version av Tornet i Babel, en biblisk referens som tar oss till den intrikata skärningspunkten mellan skala, ikonicitet och maskulinitet.
Den mesopotamiske tyrannen Nimrod är enligt Gamla Testamentet den förste härskaren efter syndafloden. Han samlar mänskligheten under ett språk i staden Babel, men förfaller sedan till att bli en arrogant och ondskefull maktgalning som låter kröna staden med världens största ziqqurat, ett trappstegstempel som ska nå upp till himlen. Men Gud ser att tornet inte är en hyllning till honom utan till människorna i Babel. Straffet för den ogudaktiga försyndelsen blir språkförbistringen; Gud förvirrar människorna genom att ge dem olika tungomål så att de inte längre kan förstå varandra, och skringrar dem över hela jorden.
Tornet i Babel är den mest fundamentala mytologiska varningen för människans arkitektoniska övermod: bygg i för stor skala, försök att nå himlen, och resultatet blir kaos och lidande. Ändå tycks byggnader i XL-storlek alltid ha varit en lockelse, från den stora pyramiden i Giza (138.8 meter) till världens i dag högsta byggnad Burj Dubai (707 meter den 26 september i år) tycks historien full av arkitekter i vars bröst det bor en Van Alen och beställare som delar Chryslers vision om att låta staden speglas i ett torn varifrån man ser ner på världen runt omkring.
De är alla män. Beställare, arkitekter, byggare: män, män, män. Det allt överskuggande tornet är en manlig fantasi. Utvecklingen inom det här området går visserligen framåt, men långsamt. Chicago-arkitekten Jeanne Gang ritade nyligen den 83 våningar höga skyskrapan Aqua Tower, på hemmaplan föreslog RB Arkitekturs VD Rahel Belatchew Lerdell en 30 våningar hög byggnad i centrala Stockholm, och London-baserade Zaha Hadid, som länge framför allt verkade intresserad av horisontella strukturer, ritar i dag även vertikala skyskrapor. Som typologi tycks de verkligt höga byggnaderna likväl nästan alltid vara männens domän.
Hur kommer det sig? Arkitekturteoretikern Aaron Betsky menar att skyskrapan är en fallisk konstruktion som män bygger för att markera sin överlägsenhet gentemot kvinnor. I en essä i boken Building Sex: Men, Women, Architecture and the Construction of Sexuality från 1995 framlade han en överdrivet enkel, biologistisk tes om en dualistisk arkitektur som uteslutande handlar om dominans. Champs Élysée, till exempel, gavs enligt Betsky medvetet en maskulin inramning för att understryka den manliga dominansen i samhället.
Kanske kändes frågan mer pressande för ett decennium sedan, men hur han en försöker vinkla argumentet har jag svårt att se att vare sig Van Alen eller Zaha Hadid medvetet skulle försöka rita snoppskrapor för att markera männens makt över kvinnorna. Dels känns argumentet lite för enkelt (själva idén med skyskrapan är ändå att den maximerar förhållandet mellan golvyta och fotavtryck, vilket torde leda till en avlång, staplad form), dels inte lika intressant som den mer spännande frågan varför alla städer från Malmö till Abu Dhabi verkar vilja ha en jättehög, okomplicerad skyskrapa. (I just Abu Dhabi ville man för övrigt så gärna ha nämnda Chrysler Building att en fond därifrån nyligen köpte majoriteten av den legendariska skyskrapan.)
I en värld efter Frank Gehrys söndertjatade Guggenheim-museum i Bilbao, tycks alla skrika efter "ikoniska" byggnader i allmänhet och skyskrapor i synnerhet, erigerade torn med någon lättsmält egenhet, en arkitektur som försöker ta stort medialt utrymme med så små medel som möjligt: en skruvad penisförlängare här, en dildo som lutar lite till vänster där; en knubbig, en långsmal, en knottrig, en glansig. I de nyrika städer där sådana här oneliner-byggnader staplas på varandra hotar det ikoniska att bli det nya generiska. En snopp är mer spännande än tio: när skraporna radas upp tar de till slut ut varandra. Känslan blir som den av en impotent porrstjärna eller en fyrverkeriraket som vägrar fatta eld: maximalt löfte, minimal utdelning.
Redan på 1400-talet talade arkitekten och humanisten Leone Battista Alberti om huset som en stad i miniatyr och staden som ett gigantiskt, vindlande hus. Sett ur den synvinkeln och parat med den semiotiska förklaringen av ikonicitet som en sorts avbildande, en kongruens mellan form och betydelse (en ikonisk butik i vilken man säljer änder kan till exempel se ut som en anka, för att tala med teoretikern Robert Venturi), kan alla torn som sätter nytt höjdrekord per definition ses som ikoniska: de utgör själva bilden av "världens högsta byggnad" vid en viss given tidpunkt, ett ögonblick då en hel stad tycks komprimeras och amplifieras till en integer arkitektonisk gest.
Men Chrysler Building är ikonisk på fler sätt än så: till att börja med är den kort sagt allt som den kontemporära skyskrapan i Dubai eller Guangzhou inte är. Intrikat. Komplex. Intressant. Mångbottnad. Djup. Och samtidigt kulturellt införlivad med sin tid: en ofta reproducerad symbol för det frisläppta tjugotalet, en viss sorts tidsbunden optimism, upphovsmannens trägna och egensinnigt nyskapande envishet, den amerikanska drömmen, Manhattan. En sexig byggnad just för att den är en skyskrapa och inte en snoppskrapa. För att den inte är enkel, okomplicerad, lättsmält.
Jag stod för några månader sedan i samma hörn där Van Alen stod när spiran skjöt i höjden. Medan solen glittrade i byggnadens 282 meter höga krona kom jag att tänka på en rad andra byggnader: Philip Johnsons Glass House, Mies van der Rohes IIT Campus, Le Corbusiers Villa Savoye, Adalberto Liberas/Curzio Malapartes Casa Malaparte, Alfred Kieslers Endless House. Det är sant att ingen av dem är skyskrapor. Men alla är ikoner. Och alla ritades de av män. Men män med en annan sensibilitet, en som sträcker sig långt förbi den där enkla oneliner-estetiken hos dagens snoppskrapemakare, som Frank Gehry en dålig dag (när allt ska se ut som en fisk) eller Santiago Calatrava vilken dag som helst (när allt ska se ut antingen som en fågel eller som en geometrileksak från ett montessoridagis).
Behöver vi verkligen alla dessa lättuggade snoppskrapor? Lite blåögt kan man kanske föreslå att vi inte har något val, att den globala befolkningsexplosionen driver oss mot högre och högre byggnader. 1950 hade 86 av jordens städer en befolkning över en miljon. I dag finns det 400 sådana städer och år 2015 kommer vi att ha minst 550. Fler människor (3.2 miljarder) bor i dag i städer än hela världens befolkning 1960. Men det förklarar inte varför världen fortfarande verkar vara så förtjust i de fenomenalt tråkiga skyskrapeparaderna i Mellanöstern, Ryssland och Kina.
Den enkla gesten mot himlen, det Nimrod-inspirerade staplandet av våning efter våning upp mot molnen, är en stereotypiskt manlig arkitektonisk gest på samma oinspirerade nivå som folkölsdränkta fotbollskvällar. I en intervju med tyska Der Spiegel fick Rem Koolhaas nyligen frågan om han trodde att 1900-talets skyskrapa var på väg att dö. Svaret blev att det förra århundradet rymde många typologier medan vi i dag tycks ha nöjt oss med två: huset och tornet, utan något där emellan. Och vad kommer efter skyskrapan? "Höjden spelar mindre och mindre roll, medan storlek - 'bigness' - blir allt viktigare. På medeltiden innehöll en stor byggnad kanske 200 kvadratmeter, medan den under renässansen kanske snarare låg på 10 000 och på 1800-talet 40 000. I dag bygger vi komplex som innehåller 500 000 kvadratmeter. Kvantitetsförändringen har sina konsekvenser. En av dem är att vi får fler multifunktionella byggnader, eftersom en byggnad av den storleken inte längre kan fylla bara en funktion."
Ett sådant mer varierat program låter som en bra början. Förmodligen har Koolhaas rätt i sin analys, men jag undrar om det inte framöver även kan finnas utrymme för "smallness". Arkitektur är som sagt en långsam konstart. Det tar lång tid för den att registrera och införliva kulturella intryck från samtiden. Men i en tid då det manliga idealet har ändrats från en bullig Marcus Schenkenberg till Hedi Slimanes streckgubbar borde det till slut göra avtryck även i den mest manliga av byggnadstypologier. Kanske kommer dagens mer hjärndöda snoppskrapor och morgondagens uppblåsta Viagra-skrapor följas av ett mer intelligent ikoniskt idiom, en mångbottnad romantisk spira snarare än ett enkelspårigt skruvat torn. Vem vet, kanske blir morgondagens snoppskrapa till och med en snippskrapa?
Magnus Larsson