txt_033
notis/dn_03.04.2009
Dimma utan vertikal dimension
I New York Times-artikeln »The Cumulus Effect« beskrev arkitekturkritikern Herbert Muschamp år 2006 en arkitektonisk trend av »molnbyggnader« med särpräglat horisontella former och flytande uttryck. Teorin var att flygplanströtta arkitekter börjat fylla sina skissblock med molnformationer, från Zaha Hadids Phaeno Science Center i Wolfsburg till Coop Himmelb(l)aus BMW Welt i München.
För någon dag sedan stod det klart att den japanska duon Sanaa vunnit uppdraget att designa årets Serpentine-paviljong i London, en återkommande tillfällig byggnad som tidigare ritats av arkitekter som Rem Koolhaas, Toyo Ito och (förra året) Frank Gehry. Med tanke på att Kazuyo Sejima och Ryue Nishizawa mer eller mindre tillbringat det senaste decenniet i olika flygplan, på väg till eller från byggnader som New Museum of Contemporary Art i New York, Zollverein-skolan i Essen och Dior-butiken i Omotesando, med tanke på deras kliniskt vita »quiet-is-the-new-loud-estetik« och med tanke att det nya förslaget har beskrivits som ett »lågt flygande metallmoln«, går tankarna lätt till en fortsättning på cumulus-arkitekturen.
Men Sanaas förslag är inget bulligt stratocumulus perlucidus eller fluffigt stratocumulus castellanus. Snarare är det ett slags skiktmoln, ett altostratus eller cirrostratus, en dimma utan vertikal dimension som sprider sig genom Hyde Park. En tunn, asymmetrisk spegelhinna under vilket paviljongens gäster i vanlig ordning kommer att kunna se på film och lyssna på föreläsningar. »Ett aktivitetsfält«, menar arkitekterna själva: »flytande aluminium som driver fritt mellan träden likt rök«.
Magnus Larsson