txt_029
krönika/plaza_25.08.08
Stockholm - paviljonghuvudstad 2009?
Den kanadensisk-amerikanske arkitektlegenden Frank Gehry har beskrivit sin kreativa vision som en ”intuitiv respons till [byggnadens] plats”. Ett uttalande som lätt får besökarna till årets version av Londons temporära Serpentine Pavillion att undra över länken mellan Kensington Gardens och en hårt daterad dekonstruktivism.
Jag förstod vare sig intuition eller intention under vandringen runt det alldeles för stora skjulet för någon vecka sedan.
Paviljongen är en blandning mellan ett kinesiskt träpussel och en zoomorfiskt splittrad glasgardin. Som om Alexander Calder hängt nio giljotinliknande glasskärvor i en jättelik tändsticksskulptur signerad Claes Oldenburg. Som om arkitekten halvvägs genom konstruktionsfasen upphetsat ropat ”Stopp, det är perfekt så!”. En byggarbetsplats upphöjd till arkitektur, ett eko av containerestetiken i arkitektens egna residens, 1978 års Gehry House i Santa Monica.
Man borde kanske referera till något stycke ur Derrida, undra huruvida vi står inför en fragmentets renässans eller mumla makroekonomiska klokheter om Bilbao-effekter. Men allt jag ser är några gulnade sidor anteckningar från ett seminarium om ”närvarons metafysik” cirka 1978. Anteckningar om något deras upphovsman för länge sedan har glömt bort.
Det är synd, för denna åttonde paviljong i ordningen förtjänar ett bättre öde. Cyniska rykten påstår att Gehrys son ligger bakom designen. ”Jag har inget att säga”, förklarade arkitekten själv vid öppningsceremonins presskonferens. ”Byggnaden talar för sig själv.”
I själva verket talar den inte så mycket om Frank Gehrys arkitektoniska agenda som om Serpentines ambitioner. Efter att Zaha Hadid inledde satsningen år 2000 har uppdraget att rita en tre månaders hemvist åt kulturevenemang och föreläsningar gått till en respektingivande skara arkitekter som dessförinnan (en av direktören Julia Peyton-Jones och hennes högra hand Hans Ulrich Obrists regler) inte byggt något i England: Daniel Libeskind, Toyo Ito, Oscar Niemeyer; Alvaro Siza/Eduardo Souto de Moura, Rem Koolhaas, Olafur Eliasson/Kjetil Thorsen.
Serpentine-paviljongen är Londons största återkommande arkitektoniska händelse, och även om årets upplaga är något av en besvikelse lyckas den med att få uppemot 250 000 besökare att viga några timmar åt arkitekturen.
Under Kulturhuvudstadsåret 1998 gjorde Stockholm en liknande satsning med temporära paviljonger som tilläts invadera stadsbilden. Ett återupplivande av det initiativet skulle sätta Sverige på kartan som design- och arkitekturnation. Varför inte arrangera en årlig paviljongfest, där arkitekter och arkitekturstudenter får kommentera den existerande stadsväven genom interventioner spridda över staden?
Det skulle ge oss lite kulturell stolthet och ryggrad efter ofattbara satsningar som koskulpturer. Och om inte Peyton-Jones och Obrist slipar på sina val (varför Niemeyer och Gehry framför, säg, Reiser + Umemoto eller Aranda/Lasch?) kanske till och med låta Stockholm gå om London som världens paviljonghuvudstad.