txt_008

essä/tidskriften arkitektur_06.08.08

Det industriella landskapets osynlighet

När Godfrey Reggio var 14 år gammal gick han med i den slutna katolska orden The Christian Brothers. Det tog honom 14 år av tystnad, fastande, bibelstudier, bedjande och meditation att inse att religionen var på väg att ta hans liv ifrån honom. Till slut lämnade Reggio munkkåpan bakom sig och klev ut i världen. “Jag växte i princip upp på medeltiden”, förklarar han själv sina förvirrade ungdomsdagar i intervjufilmen “Essence of Life”. “Det var anmärkningsvärt sinnessjukt och vackert på en och samma gång... Jag kände att det gav mig en väldigt speciell förberedelse inför livet.”

Kanske handlade förberedelsen om avstånd. Ett avstånd till civilisationen utanför klosterväggarna, ett avstånd till samtiden, ett avstånd mellan hans eget och hans medmänniskors sätt att se på världen. Det var en ytterst vetgirig och nyfiken 28-årig tidsresenär från en svunnen era som storögt betraktade sin nyvunna, moderna, förbistressande, underliga omgivning. Godfrey Reggio stapplade ut ur tidsmaskinen och ner i regissörsstolen: 1983 debuterade han, efter nästan sex års outtröttligt filmande, med den hyllade experimentella dokumentären “Koyaanisqatsi – Life Out of Balance”.

Det är en förödande vacker film, en remarkabel filmhändelse, den första filmen i en helt ny genre (till vilken Reggio senare adderat två uppföljare, “Powaqqatsi – Life In Transformation” och “Naqoyqatsi – Life As War”. En fjärde film färdigställs i skrivande stund under arbetstiteln “Savage Eden”). “Koyaanisqatsi” är ett slags meditativ resa genom västvärldens kollektiva medvetande, mestadels inspelad på New Yorks gator och ute i öknen på den nordamerikanska västkusten. Den saknar manus, handling, karaktärer och repliker. I stället låter den de miljöer som andra filmer endast visar i bakgrunden eller använder som övergångar mellan scener ta steget in i rampljuset. En rödbrun ökenklippa förvandlas till huvudperson och inleder en intensiv dialog med en panoramisk vy av ett böljande molnlandskap, ett våldsamt forsande vattenfall, ett sakta glittrande hav. Filmaren Ron Frickes undersköna och nydanande bilder (ofta medvetet uppspelade för snabbt eller för långsamt) ställs mot kompositören Philip Glass ödesmättade musik – mörka och mullrande noter, omedgörliga harmonier, apokalyptiska stråkar. Det låter lite esoteriskt, men med den cinematiska behandlingen blir ökenklippan inte längre bara en ökenklippa, vattenfallet inte bara ett vattenfall. Någonting händer med bilderna, vi följer deras förvandling och förvandlas samtidigt själva med dem. Vi lär oss att verkligen betrakta bilderna i ett för filmkonsten helt nytt tempo. “Koyaanisqatsi” är kort sagt en film som lever upp till sin slogan: “Hittills har du aldrig riktigt sett den värld du lever i”.

Den devisen är viktig för Reggio. I “Essence of Life” förklarar han målsättningen med “Koyaanisqatsi”:

Vad jag försökte visa är att den viktigaste händelsen i dag inte uppfattas av dem som lever i den. Vi ser tidningarnas ytor, de uppenbara konflikter som följer av sociala orättvisor, av marknaden... men för mig är det tydligt att den viktigaste händelsen - kanske den viktigaste händelsen genom hela vår historia; ingenting i det förgångna kan mäta sig med det här - har gått oss fundamentalt förbi. Och den händelsen är den följande: övergången från den gamla naturen, eller den naturliga miljön som värd för det mänskliga levernet, till en teknologisk miljö, till massteknologin som livets miljö.

Själva titeln “Koyaanisqatsi” är hämtad från hopi-indianernas språk och betyder alltså ungefär “liv i obalans”. 16 minuter och 29 sekunder in i filmen introduceras den obalansen med en lång åkning över rytmiskt växlande fält i olika färger. Obalansen, den jordbrukande människan, gör entré i det som fram till dess varit en traditionellt tjusig naturfilm, om än med lite vackrare bildmaterial och bättre musik än vi är vana vid. Någon minut senare spränger människan sin väg genom bergen, låter hon tunga bilar hosta ut livsfarliga moln av svart rök, bygger hon maskiner tunga och effektiva nog att slå sönder jordskorpan med. Redan här är det upplagt för den kärnvapenexplosion som följer senare i filmen, ett brungrått svampmoln runt ett innanmäte av eld, som sakta, sakta vecklar ut sin olidliga, dödliga skönhet mot rymden. Det är svårt att ta miste på en av Godfrey Reggios indignerade politiska poänger, den om människans taktfasta marscherande in i sin egen undergång, hur mycket han än har vinnlagt sig om att förneka det korrekta i en sådan tolkning. Men finns här möjligen även en annan poäng, en berättelse om det landskap vi människor byggt i vårt givna landskap, den miljö vi konstruerat för att kunna konstruera alla andra miljöer? De platser, de maskiner, de verktyg vi använt för att bygga våra städer, vår arkitektur: New York, Los Angeles, Tokyo, Barcelona, Paris, Berlin…

Det där kärnvapenmolnet är förstås ett extremt exempel på en skönhet få av oss någonsin får se i verkligheten, men innan det i filmen böljar upp mot skyn likt djävulens slingrande fingrar har vi tagits med på en odyssé genom ett industriellt landskap som trots att det ligger oss närmare i rummet än de flesta kärnvapentestplatser likväl oftast förblir osynligt för oss. Filmens inledande, magnifika naturbilder – bergskedjor, öknar, en värld utan människor - är självskrivet bildsköna på ett sentimentalt sätt, men de senare porträtten av stenhårda industrimiljöer är minst lika vackra: spikräta rader av kraftstolpar som dansar genom öknarnas eftermiddagssol. En fabriks närmast erotiskt giftbolmande skorstenar. Gigantiska konstgjorda dammar. Traktorers tandavtryck. Djupa gruvor. Högexplosiva gasklockor. Underliga maskiner som pressas genom marken i vår hänsynslösa jakt på jordens rikedomar.

Den som fångats av det industriella landskapets sällsamma skönhet så som det presenteras i “Koyaanisqatsi”, och den strängt effektiva arkitektur som människan byggt för att utvinna sin energi och sina material, det vill säga den arkitektur som behövs för att kunna bygga all annan arkitektur, torde ha en stor läsupplevelse framför sig i form av Brian Hayes nyligen utgivna “Infrastructure: A Field Guide to the Industrial Landscape” (W.W. Norton & Company). I förordet skriver Hayes att boken är “en guide till den byggda miljö vi ofta ser i vardagen - kraftledningar, vattentankar, gatlyktor, inspektionsbrunnar, trafikljus, mobilmaster - som vi går förbi varje dag men ändå sällan lägger märke till” och att den även innehåller klassificeringar och beskrivningar av “mer exotiska industriella miljöer (som) kolgruvor, oljeraffinanderier, godsbangårdar, kraftverk (och) sopförbränningsugnar”.

Brian Hayes har helt enkelt skrivit ett slags flora & fauna-liknande guide till det industriella landskapet, späckad med beskrivningar och författarens egna färgfotografier, med klassificeringar och underklassificeringar, förklarande faktarutor och schematiska diagram, en handbok till allt det som inte är natur. En guide till det onaturliga. Hayes skriver i och för sig att det “huvudsakliga målet är att helt enkelt beskriva och förklara samhällets teknologiska stomme, inte att bedöma huruvida den är bra eller dålig, vacker eller ful”. Men helt tydligt är teknofilen Hayes ute på ett korståg mot den stora majoritet av världens människor som okritiskt och slentrianmässigt hävdar att natur är vackrare än kultur, att naturen är skön och god och hälsosam medan teknologin är ful och ond och farlig. “Det kan finnas lika mycket av intresse på ett fabrikstak som i en skogsdunge”, skriver Hayes, “lika mycket att förundra sig över när det gäller draglinan till en gruvmaskin som den geologiska utskärningen hos en djup, trång floddal.” Och verkligen: efter att Brian Hayes förklarat hur det industriella landskapet fungerar och varför dess olika delar placerats där de har placerats, samt hur olika råmaterial som vatten, bergolja och kol konverteras och transporteras för att användas i våra hem och affärsverksamheter, har dess innebörd fundamentalt förändrats för alltid.

Det tog journalisten Brian Hayes, som har skrivit om vetenskap i över 30 år, har ett National Magazine Award under bältet och till vardags är skribent på tidnignen American Scientist, mer än 15 år att böjd över olika skrivbord i New York, Minnesota och North Carolina sammanställa den här encyklopediska studien av den industriella infrastrukturens många delar. 15 år av resor kors och tvärs över den nordamerikanska kontinenten för att uppleva, förstå sig på och fotografera hydroelektriska generatorer, betongdammar, telefonkablar och gruvschakt. På bokens webbplats (http://industrial-landscape.com) beskriver författaren själv sin metod: “Jag brukade åka på långa resor i en bil fylld med kameror och kamerastativ och annan utrustning. När jag reste av andra anledningar hade jag alltid kameran med mig, och jag lade nästan alltid på några extra dagar i slutet av resan så att jag kunde gå ut och leta efter intressant infrastruktur - San Diegos brandposthuvuden, New Orleans inspektionsbrunnar, Kansas taggtrådsstängsel”.

Det sistnämnda förtjänar ett speciellt omnämnande. Under läsningen fantiserar jag om hur Hayes själv kan ha förvandlats under arbetet med boken, hur han kanske började med föresatsen att skriva en artikel om malmgruvor eller vindkraftverk men hur hans nyfikna vetgirighet sedan obönhörligen tvingade honom att fortsätta beskriva sin verklighet: hur kommer vattnet till malmgruvan? Det får bli ett kapitel om dammar och vattenhantering. Hur får de som sköter vindkraftverken egentligen sin middag? Det får bli ett kapitel om den industriella miljö som byggts upp för att producera mat och jordbruk. Och så en dag står han där med handen på ett vasst och kallt taggtrådsstängsel, och inser att han måste skriva dess historia. “Varje staket har en essentiell tvetydighet”, börjar han, “är det där för att hålla någon inne eller för att hålla någon ute?” Och sedan citerar han John W. Gates, en handelsresande som vann och förlorade många förmögenheter på just taggtrådsstängsel: “Det är världens bästa staket. Lätt som luft. Starkare än whisky. Billigare än damm.” Olika sorters stängsel avhandlas så över tre hela sidor, och för den som råkar älska sådana kalenderbitande anorakgrepp är det förstås storslaget. Det enda jag personligen önskar är att Hayes skulle skriva en hel bok bara om taggtrådsstängslet.

För det är ju så med böcker av det här slaget att de alltid är för korta, hur långa de än är. “Infrastructure” sträcker sig över fler än 530 sidor och har 735 fotografier. Det är en bok som väger över två kilo. Ändå är det svårt att inte känna sig berövad på dem av den allvetande Hayes kommentarer som tvivelsutan skurits bort från slutresultatet. Kapitlet om skeppning hade utan några som helst problem kunnat växa till en egen bok, liksom det om avfallshantering och recycling, det om järnvägens landskapsarkitektur, det om broar och tunnlar, det om olja och gas, eller det om det nordamerikanska elförsörjningsnätet. Faktum är att alla kapitel faktiskt hade kunnat få breda ut sig ännu mer, och sett ur det perspektivet serveras vi här alltså 13 små embryon till framtida böcker i en. Av dem är kanske det första, om hur vi utvinner jordens råmaterial - kol, uran, petroleum; malmer av järn, koppar, aluminium och flera dussin andra metaller; sten, sand och lera; mineraler som svavel och olika fosfater; olja och gas; vatten – den mest fascinerande och allra vackraste. De extraktiva industrierna, de olika sätt som människan använder för att skrapa och borra och spränga och gräva sig fram till de material som behövs för att bygga allt annat i världsekonomin, lämnar de mest storslagna avtrycken: gigantiska stenbrott, onaturliga (och onaturligt vackra) industriplatåer, väldiga roterande brännugnar för tegel, rostbruna och stålgrå fabriker som ser ut att ha tillverkat cement i flera århundraden.

Det industriella landskapet besitter alltså en sällsam skönhet, som tidigare varit alltför obesjungen. Det borde Hayes bok råda bot på. Som tydligast tecknas människans positiva estetiska inverkan på sin omgivning, inte oväntat, i kapitlet om flygtrafikens landskap. På sidan 426 finns en bild tagen från luften föreställande Hartsfield Airport i Atlanta, som med sin tunna mask av landningsbanor – fint punkterad av den underliggande marken som vore den stansad eller skuren av en övermänsklig hands enorma skalpell – är en av bokens arkitektoniskt starkaste fotografier. Den precisa organisationen får flygplatsen att framstå som ett kretskort eller ett kopplingsschema; ett mänskligt rationellt eko av de organisatoriska principer som naturen givit oss i tvättsvampar och snöflingor och andra komplext uppbyggda fenomen - men nu till synes ännu starkare, en vidareutveckling, ett avslut. Det är ett fotografi som tycks rymma mängder av lager, mängder av information, en bild som borde läggas i en kapsel och skickas till yttre rymden som ett lätt skrytsamt exempel på vår infrastrukturella förmåga, vår långt gångna kommunikationsteknik. Men även om det är ett fantastisk fotografi taget som en del i en geologisk undersökning är det långt ifrån bokens enda storslagna bild. Brian Hayes är själv en mer än kompetent fotograf, och listan över verkligt starka foton kan göras lång: lastkranar och containrar i Baltimore, en rad av övergivna dammrostiga masugnar i Pennsylvania, en geometrisk fantasi till vägkorsning i Maryland, de hårda volymerna i Ravenswood Generating Station i New York.

Men den estetiska upplevelsen är förstås inte den enda anledningen till att Brian Hayes valt att ägna de senaste 15 åren av sitt liv åt att dokumentera det industriella landskapet. Dels drivs han av ett slags lärarpatos, en iver att lära sig hur maskiner och system fungerar för att sedan kunna dela med sig av sina nyvunna kunskaper. Dels skymtar jag mellan hans rader en politisk agenda. Den handlar inte nödvändigtvis om det industriella landskapets skönhet och en därav påkallad bevarelseiver (även om ett och annat sådant argument lämnas hängande i luften på sina ställen) utan snarare om just det förhållande som Godfrey Reggio försökt åskådliggöra i sin Qatsi-trilogi: att vi inte ser det landskap i vilket vi befinner oss, att det industriella landskapet är osynligt för oss.

“Utan en känsla för hur material och energi flödar genom den industriella ekonomin”, skriver Hayes, “går du miste om en del av den värld du lever i.” De flesta av oss går förstås miste om den världen, den vetskapen, varje gång vi sträcker oss efter en lysknapp, varje gång vi öppnar en vattenkran. Vi tar dagligen rent fysiskt på det industriella landskapet, låter våra fingrar följa dess konturer, trycker här, vrider där. Vi står ständigt i omedelbar förbindelse med den teknologiska delen av världen, från vatten och avlopp till värmesystem och motordrivna ventilationssystem, men vi stannar sällan upp för att begrunda dem. Vi ställer alltför sällan de två viktigaste frågorna: hur? och varför? Brian Hayes verkar inte göra någonting annat än att ställa – och svara på – just de frågorna: hur är vattnets väg till kranen? Varför ser oljeriggarna ut som de gör? Hur fungerar egentligen våra moderna nätverk, kraftledningarna och kommunikationskanalerna, vägnäten och tågrälsen, flygkraften och sjöfarten? Varför ser marken ut som den gör efter att människan brutit sin eftertraktade malm, huggit fram sina stenar, pumpat upp sin olja? Och hur låter vi avfallet efter de här processerna gå tillbaka till jorden igen? Det är en nyfikenhet som särskilt appelerar till vissa läsekretsar, vilket tydligast avspeglas i den avslutande listan över föreslagen vidare läsning, där vissa böcker har märkts med ordet KIDS och andra med ordet GEEKS. Båda de grupperna har en hel del att dregla över här, och för den som emellanåt stoppar in frågvisa barn i bilen för en tur genom det ofrånkomligt industriella landskapet gör gott i att packa “Infrastructure” som förklarande reselektyr.

Det handlar inte bara om ett kartläggande av det teknologiska landskapets olika delar utan även om en beskrivning av hur dessa passar ihop och samverkar. Det börjar med råmaterialen, fortsätter genom de distribuerande nätverken och når slutligen det Hayes kallar den industriella ekonomins ände, avfallshanteringen. “Varför inte lära dig vad det heter och vad det gör” skriver han om det industriella landskapet och dess olika sevärdheter. “Det är allerstädes närvarande… Om du kan tänka dig att svänga av motorvägen för att beundra en bergsvy… borde du också kunna tänka dig att stanna för en gruva eller ett kraftverk.”

Brian Hayes förstår naturligtvis det kontroversiella i sin hållning. Han förklarar att begreppet natur får de flesta att tänka på majestätiska landskap som Grand Canyon, medan begreppet industriell teknologi oftast snarare associeras till en lång lista av katastrofer som den i Tjernobyl. “I naturens närhet håller vi andan i dämpad vördnad; i industrins närhet håller vi för näsan.” Men samtidigt adderar han ett historiskt perspektiv – det är bara några århundraden sedan vi såg naturen som primal, ogästvänlig och grym. Med stöd ur Bibeln tämjde vi vildmarken som vore allt på vår planet här enkom för vår skull. Och slutligen noterar han att den mänskliga närvaron är det enda element i landskapet som har någon som helst moralisk eller estetisk betydelse: “I den orörda naturen är en öken inte bättre eller sämre än en skog eller en glaciär; det finns helt enkelt ingen skala efter vilken sådant går att bedöma annat än den mänskliga skala som mäter användningsbarhet eller skönhet. Endast när människan gör intrång i naturen uppstår där någon fråga om rätt eller fel, bättre eller sämre. När vi ser ut över en ofördärvad glänta är vi endast åskådare, men när vi vandrar längs en stadsgata är vi ansvariga för allt vi ser (och det vi hör och luktar) och därför skyldiga att ta ställning till.”

Under mina arkitekturstudier i Oxford fick jag lära mig att det ur ett brittiskt perspektiv inte finns några ursprungliga landskap, någon orörd natur. Det industriella landskapet är det enda landskap som finns. För den som väljer att se det så är det förstås en gåta att “Infrastructure” är den första verkligt heltäckande guideboken i sitt slag (Kate Ascher skrev en liknande guide om urban infrastruktur i slutet av förra året, en bok som till och med får parkeringsmätare att kännas lite sexiga; den heter “The Works: Anatomy of a City”). Om vi lever i ett industriellt, ett post-naturligt landskap, hur kommer det sig då att våra naturböcker handlar om den svunna natur som existerade före maskinerna och de mänskliga strukturerna?

Till viss del handlar det förstås om en kollektiv romantisk föreställning om en paradisiskt ursprunglig natur, förskonad allt vad kommersialism och produktion heter. Men till viss del kan det även handla om industrivärldens blygsel inför omvärldens blickar. Om vi inte ser det industriella landskapet är det delvis därför att de som byggt upp den miljön inte vill att vi ska se den. Höga staket, arga förmän och beväpnade vakter skyddar många av anläggningarna i den här boken, och Brian Hayes berättar om hur han i många fall tvingats fotografera byggnaderna och platserna genom staket, bakom ratten i en rullande bil, och genom flygplansfönster under vanliga, kommersiella flygningar. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 förvärrades situationen. De fotografiska expeditionerna blev ett betydligt mer olustigt äventyr för Hayes, som ofta kände sig som en misstänkt terrorist.

Det är intressant att det industriella landskapet är så nitiskt bevakat, och att det samtidigt är på väg att sluta sina cirklar ytterligare, vilket Hayes beskriver med sedvanlig spänst i sitt avslutande kapitel om det han väljer att kalla det postindustriella landskapet. Det industriella landskapet var en miljö fylld av gruvarbetare, järnvägsmän, lastkarlar, telefonoperatörer, jordbrukare och tusentals andra anställda. I dag har den största delen gått samma öde till mötes som hisspojkar, typsättare och flygplansnavigatörer: obönhörlig bortrationalisering till förmån för datorisering och mer effektiva maskiner. I det postindustriella landskapet utför en ensam kranförare samma jobb som hundratals arbetare gjorde förr, gapar parkeringsplatserna utanför bangårdarna tomma, plöjs fälten av en ensam bonde med en splitterny traktor. Betydligt färre människor besitter i dag den kunskap som Hayes excellerar i. Utvecklingen är på många sätt en vacker automatisering, ett uttryck för mänsklig evolution och teknologiska framsteg, men det öppnar en kunskapsmässig spricka som det demokratiska samhället borde vinnlägga sig om att reparera.

“Nu när så få av oss tillbringar våra dagliga arbetsliv inom jordbruket, produktionen, och med överseende av den industriella infrastrukturen, har dessa yrket börjat framstå som mer exotiska och specialiserade, och de miljöer där de utförs mer främmande och mystiska”, skriver Brian Hayes. “När de flesta av oss var ute och smutsade ner våra händer i det industriella landskapet – brytande malm, tillverkande stål, odlande grödor, lastande skepp – behövdes det knappast någon guide till det landskapet.”

Vi som förstummats av bilderna i “Koyaanisqatsi” eller fastnat för någon av de många fascinerande anekdoterna och beskrivningarna i “Infrastructure” vet att den behövs i dag. Innan vi kan uttala oss om landskapet, det industriella landskapet eller det postindustriella landskapet måste vi börja se dem och förstå hur de fungerar. Med “Infrastructure: A Field Guide to the Industrial Landscape” har Brian Hayes givit oss den insikten.

Magnus Larsson