txt_028
essä/bon magazine_24.09.08
New York-loft
Filmregissören James Toback skrev det sexuella psykodramat Two Girls and a Guy på fyra dagar i början av 1998, nästan lika snabbt som det glömdes bort. Det berättas att Toback såg hur Robert Downey Jr, en skådespelare han arbetat med elva år tidigare i filmen The Pick-Up Artist och som blivit hans vän, ledas bort i handbojor efter att polisen arresterat honom för droginnehav, och att han beslöt sig för att skriva en roll för att hjälpa honom ur svårigheterna. Två månader senare filmades hela berättelsen på elva intensiva dagar med bara fyra andra skådespelare, inklusive en underskön Heather Graham.
Men det är varken Grahams femme fatale-ängel, bakgrunden till manuskriptets tillkomst eller ens huvudrollsinnehavarens inledande sångnummer och avslutande improvisation vid flygeln som man minns av filmen. Det är lägenheten.
Ett gigantiskt loft på Upper 23rd St med råa, vita väggar, ekande mörka trägolv, stora fönster mot Manhattan-trafiken utanför, japanska shoji-skärmar och en handfull borgerliga möbler som liksom avgränsar små miniatyrrum i rummet: designerstolar trängs runt en arbetsö där ett skrivbord belamrat med böcker är placerat under en stor takfläkt bredvid en jättelik kaktus; en affisch för den italienska utgåvan av Jules et Jim här, en slarvigt placerad racercykel där. En eldstad, ett gigantiskt kök, en osannolik takhöjd. Om du sett filmen och påstår att den inte för en sekund fick dig att önska att det var ditt loft ljuger du.
New York-loftet är en typologi som i dekadent sexighet och romantisk frihetskänsla överträffar sina avlägsna släktingar: en vindsvåning högt över Paris takåsar, en riad i Marrakesch eller en dacha vid Svarta Havet är alla uttryck för borgerlighetens diskreta charm, men inget av dem är en så självklar symbol för den svartglittrande liderlighet man bara återfinner hos unga vuxna med för mycket pengar som loftet på Manhattan eller i Brooklyn.
Filmhistorien är full av dem. Mickey Rourkes loft i 9 1/2 Weeks, med fantastisk utsikt över Hudson River. Barbara Hersheys konstnärliga SoHo-loft i Woody Allens fantastiska Hannah and her Sisters. Glen Close loft i Fatal Attraction, en ruffig lägenhet i Meatpacking district med både industrihiss och vidsträckt diskbänk som gjorda för förbjudet hångel. I Legal Eagles kliver Robert Redford in i Darryl Hannahs loft i SoHo och kan inte låta bli att utbrista "Lot of room" när han ser ett utrymme stort nog för en basketmatch. De flesta New York-bor man talar med mumlar om jättelika hyror för minimala skokartongslägenheter, men på film är situtationen den omvända: jättelika loft och minimala hyror.
I viss mån är det Andy Warhols fel eller förtjänst. Hans berömda studio The Factory, både i dess första inkarnation på femte våningen av en nu riven byggnad på 231 East 47th St och i dess senare på sjätte våningen av ett smalt hus på 33 Union Square West som fortfarande står kvar, var loftens loft; billiga (den första kostade runt 100 dollar om året), hårda lokaler där det både gick att screentrycka enorma kanvasdukar och komma ner från ett amfetaminrus i den berömda röda soffa som Warhol-kompisen Billy Name (mannen bakom The Factorys berömda silverglansiga väggar) sent en natt släpat hem från 47e gatan.
The Factory är en höjdpunkt i loftets historia, som börjar på Manhattan på fyrtiotalet. De flesta loftbyggnader uppfördes under det sena 1800- eller tidiga 1900-talet och inhyste lätta industrier: väverier, tvätterier, tryckerier. Framför allt i SoHo trängdes sådana byggnader i smidesjärn och tegel, där eklektiskt ornamenterade fasader dolde öppna rymder med stora fönster. Tribeca och västra sidan av Chelsea har också många loftbyggnader.
Enligt Oxford English Dictionary betyder ordet "loft" en förhållandevis stor lägenhet, oftast med en öppen planlösning, som upprepas på varje våning i en industriell byggnad i USA. I dag är ett loft snarare synonymt med vilken stor yta som helst som urpsrungligen hade en industriell eller kommersiell funktion men nu har byggts om till lägenhet. I boken Loft Living: Culture and Capital in Urban Change från 1989 skriver Sharon Zukin att loftbyggnader oftast har fem till tio våningar med mellan 180 och 900 kvadratmeter golvyta per våning. Generösa ytor och högt i tak (i regel 3,5 till 4,5 meter), rejäla material och exklusiva detaljer. "Loft är bra", skriver Zukin, "för den som vill ställa ut stora konstverk, använda professionella spisar och kylskåp, lyxa runt i enorma badkar och experimentera med en avantgardistisk mise en scène eller inredning."
Loftlägenheternas historia är svept i en spännande slöja av alternativt leverne, olagliga fester och dekadent nattliv. På trettio- och fyrtiotalet flyttade fabrikerna bort från staden. De övergivna byggnaderna gjorde SoHo till ett fattigt område, inklämt mellan dyra Wall Street och kulturella Greenwich Village. Snart började konstnärer med lite pengar och ett mycket stort behov av utrymme att flytta in, ofta utan lov. Barnett Newman hade ett loft redan i slutet av fyrtiotalet. Jasper Johns, Robert Rauschenberg och John Cage är några av de många berömda namn som anammat den livsstil som följer med att skaffa ett loft. Flera konströrelser föddes som en direkt följd av loftkulturen: Donald Judds, Dan Flavins och Sol LeWitts minimalistiska skulpturer, mängder av fluxuskonst och Merce Cunninghams avantgardistiska danskoreografier hade varit omöjliga om det inte vore för loftet. På sjuttiotalet uppstod en Loft Jazz Scene och på åttiotalet spelade no wave-musikern Glenn Branca sina svartklädda och elektrifierade symfonier i olika loft. I bandet hade han Thurston Moore och Lee Ranaldo som senare bildade Sonic Youth; dagens rockscen är svår att tänka sig utan New York-loftet.
1964 och 1971 instiftade New York lagar som gjorde det möjligt för människor att lagligt flytta in i gamla industrilokaler. Andra städer har följt efter: i dag byggs fler loft i London än någon annanstans i Europa. Och det är en uthållig typologi: även i metropoler som Paris, Berlin och Barcelona är det fortfarande populärt med loft, trots att vissa menade att trenden skulle dö ut på nittiotalet.
Det är inte svårt att förstå varför. Från Foreign Office berömda loft i Pimlico till Sanaas relativt nybyggda New Museum i SoHo (en hög vita klossar som arkitekturkritikern Herbert Muschamp i en av sina sista recensioner kallade för "Små loft. Små New York-loft som dog och kom till himlen") är den urbana drömmen om ett gigantiskt rum högt över stadens gator en romantisk bild som lätt etsar sig fast på näthinnan. Vem vill inte tapetsera väggarna med aluminiumfolie och experimentera med en avantgardistisk mise en scène?
Magnus Larsson