txt_003
intervju/forum aid_07.09.10
Arkitekternas arkitekt
Yo La Tengo. John Cassavetes. Blinky Palermo. Knut Hjeltnes. Se där en kvartett kulturkreatörer med det gemensamt att de blivit exceptionellt uppskattade bland såväl kritiker som kollegor – men inte alltid lovsjungna av de breda lagren. Inom sina respektive skrån är de tre förstnämnda kvintessentiella hjältar: de skramliga musikermusikerna, den egensinnige filmarfilmaren, den mytomspunne konstnärskonstnären.
Den sistnämnde är en av Nordens mest intressanta arkitektarkitekter, en subtilt återhållen professor vid Arkitekhøgskolen i Oslo vars eget kontor kanske framför allt är känt för tre saker: ett sökande efter en arkitektonisk mening bortom den rena formalismen; en djup förståelse för en begränsad materialpaletts poetiska kraft; samt en fokusering på den mindre skalan – villor, bostäder, sommarhus.
- Men att kalla det jag gör för teoribaserat är alltför vidlyftigt, förklarar Hjeltnes. Jag tror helt enkelt det blir lättare att göra god arkitektur om man letar efter något annat än form; drivkraften för projektet närs av ett förhållande som inte direkt är ett svar på uppgiften. Ett exempel på det var de komplexa relationerna mellan en historisk läsning och arkeologi i mitt tävlingsförslag från 1990 för en återuppbyggnad av Ärkebiskopsgården i Trondheim. Det gällde såväl planlösning och konstruktion som själva formen.
Hjeltnes har i den här tidningen (Forum 1.06) talat om Trondheim-projektet som ett ”första arbete där tydliga och väl genomänkta teorier fick lov att definiera hela arbetsprocessen”. Ändå har han alltså framför allt ritat villor, en typologi som trots berömda spekulationer som Eisenmans diagrambyggen och Holls ”Stretto House” torde vara ganska svårteoretiserad?
- Bostadsuppdrag har sällan lika komplexa yttre förhållanden, men vi ser även på den här uppgiften som en väv av parallella teman. För den nu aktuella villan på Smestadveien var de viktigaste beståndsdelarna i den väven att låta den långsmala egendomen ge långa vistan och uterum med många olika kvaliteter; att använda materialen på ett sätt som ger huset en robust karaktär och gör det vackrare med ålder och slitage; samt att dyrka programmets motsättningar mellan det lättbeskrivliga och det komplexa.
Knut Hjeltnes uppskattar såväl SANAAs diskussion om förhållandet mellan form och program som spanska RCR Arquitectes ”säregna blandning mellan det lokalt förankrade och det avantgardistiskt frigjorda”. Och han har svårt att förstå hur man kan tänka arkitektur utan att tänka material och konstruktion:
- De viktigaste valen styrs ju ofta av egenskaper hos de specifika materialen och byggteknikerna. Ju oftare vi hittar material utifrån andra bevekelsegrunder än de rent estetiska, desto nöjdare är vi: prefabrikation, konstruktionsmöjligheter, akustik och så vidare. Valen genomsyras alltid av tanken på arkitektur som ett långsamt medium – det vi bygger kommer att stå kvar i generationer. Det måste tåla att åldras, helst bli vackrare av åldrandet.
Det är inte svårt att föreställa sig Smestadveien-byggnaden som ännu vackrare om något decennium: den 19 meter långa karpdammen bjuder upp förortsvillans kantiga spiralformer i en virvlande pardans där massiva ekpaneler följsamt låter sig föras runt, runt av de råa betongytorna. I skarp relief mot de vackra träden på tomtens norra sida veckas funktionerna fram över gräsmattan. Just den här finkänsliga fingertoppskänslan är det som gjort Hjeltnes till en favorit inom arkitektkåren. Men har den även begränsat honom till de mindre uppdragen, den mindre skalan?
- Jag vill gärna rita mindre offentliga byggnader, men har ingen dröm om att driva ett stort kontor för att kunna handskas med de stora uppdragen. Den största utmaningen med bostäderna är mötet mellan ett komplext program och begränsade resurser. Varje streck är ett beslut. Eller snarare: varje streck är ett resultat av en serie beslut. Det fascinerar mig.
Magnus Larsson