txt_017

essä/farm_25.10.08

Göra öknen till sin

En vandring är en linje av fotsteg, en skulptur är en linje av stenar. De är utbytbara och kompletterar varandra. Genom rytmen av vandring, sömn, vandring, sömn förstår jag bättre naturens egen rytm.

Richard Long



I åtta långa dagar vandrade Jim Denevan över den uttorkade sjön i Nevada-öknen. Under åtta  ensamma dagar skrapade han skosulorna mot den dammiga marken. Genom åtta hårda dagar bemästrade han landskapet, gjorde han öknen till sin. Resultatet var världens största teckning, ett intrikat geometriskt mönster med en diameter om nära fem kilometer, inristat med en träkäpp direkt i den torra sjöbottnen.Bara några dagar senare kom en regnstorm och utplånade minsta spår av konstverket. Regnet smattrade över marken, återställde den uråldriga ordningen, förvandlade Denevans ingrepp till en sällsynt anomali i ökensandens långa historia. Sorterade de små gnistrande kornen i ännu en ny ordning, ännu ett kaotiskt mönster. Kanske var konstnären lycklig över stormen, kanske torkade han svetten ur pannan med ett snett leende medan han begrundade vilken perfekt illustration regnet var av förhållandet mellan människa och natur. Den smärtande sanningen, så enkel att formulera, så omöjlig att förstå: att naturen i själva verket är likgiltig inför våra vanor och viljor och mönster, våra känslor, våra åtta dagar långa vandringar genom öknen för att göra ett avtryck.

Naturen bryr sig inte.

En regnstorm och vandringen är ett minne, teckningen ett fotografi, kanvasen åter en uttorkad sjöbotten. Vi ska inte tro något annat än att våra industrier och motorvägar, våra flygresor och borrtorn, skövlingar och utsläpp utsätter planeten för fruktansvärda påfrestningar. Men vi ska inte heller påstå oss hålla en orimlig position gentemot den värld vi lever i. Planeten var här före oss och lär vara här även när vi sedan länge har försvunnit. Världen är förhållandevis oberörd. Den ser dig vandra genom öknen i åtta dagar och låter dig rita din teckning. Men sedan låter den regnet falla, rubbar den obönhörligen och obevekligen cirklarna du ristat.

Den som är bekant med Bristol-baserade Richard Longs verk känner kanske igen sig. Det har gått över 40 år sedan den då 22-årige konstnären vandrade ihop konstverket A Line Made by Walking, vilket var exakt vad titeln anger: en liten ödmjuk stig, en linje som vittnade om hur Long vandrat fram och tillbaka över en gräsbevuxen slänt.

Richard Long har inte slutat vandra. År efter år har han snört på sig kängorna och givit sig ut i naturen, ofta med just linjer genom landskapet som resultat. Ibland har de varit trampade cirklar eller skrapade streck, ibland former skapade med händer eller fingertoppar, ibland har något droppats över marken, ibland stenar samlats i nya konstellationer.

På sin webbplats presenterar sig Long som en man som skapar konst genom att vandra genom olika landskap och ibland ta fotografier av de skulpturer han hittar på och bygger under vandringarnas gång. Han skriver om hur själva vandrandet har sin egen kulturella historia, från pilgrimmerna till de vandrande japanska poeterna, från de engelska romantikerna till dagens långdistansgångare. Och så beskriver han A Line Made by Walking som "en rak linje genom ett fält av gräs, vilken också var min egen väg mot 'ingenstans'. I mina följande tidiga, kartläggningsbaserade verk beskrev jag väldigt enkla men precisa vandringar på Exmoor och Dartmoor. Intentionen var att skapa en ny sorts konst som också skulle vara en ny sorts vandring: vandring som konst."

Någonting säger mig att Jim Denevan och Richard Long om någon förde dem samman skulle ha en del att tala om.

Vore det inte för att han gick bort alldeles för ung 1973 hade Robert Smithson kunnat vara med i samtalet. Hans Spiral Jetty är förmodligen världens mest kända land art-konstverk någonsin. Den 460 meter långa spiralformade piren (det tog sex dagar och 5 550 ton sten och jord att bygga installationen) sträckte sig ut i Great Salt Lake i Utah från 1970, försvann ur sikte under vattenytan under många år men dök sedan upp igen och kan nu åter besökas. En av Jim Denevans monumentala teckningar har ett motiv som möjligen kan ses som en hyllning till Smithsons spiral.

Många talar om Mount Rushmore National Memorial i South Dakota, den gigantiska granitskulpturen av Gutzon Borglum föreställande 18 meter höga representationer av fyra amerikanska presidenter, som ett av världens första land art-verk. Borglums team inledde arbetet 1927 och slutade mejsla ut ansikten ur berget 1941. Andra talar om Constantin Brancusi och Joseph Beuys som viktiga föregångare.

Men den mer teoretiskt välunderbyggda och mindre uppenbart representativa land art-rörelsen brukar sägas ha fått sin början en kväll i oktober 1968, då curatorn Willoughby Sharp bjöd in elva konstnärer att medverka i hans utställning Earthworks på Dwan Gallery i New York. Bland dem fanns Richard Long, välkända namn som Hans Haacke och Dennis Oppenheim - och så Michael Heizer. Sedan 1972 har han framför allt arbetat med sitt enorma konstverk City, vilket står att finna i öknen utanför Lincoln County i Nevada: en av världens största skulpturer någonsin.

I samma skala arbetar James Turrell. 1979 köpte Turrell en 400 000 år gammal slocknad vulkan i Arizona. Sedan dess har han arbetat med att transformera Roden Crater till världens största observatorium för det nakna ögat, en gigantisk arkitektur för beskådandet av himlavalvet. Om man får tro Turrell själv ska kratern öppnas för allmänheten någon gång 2011.

Även om han ritat världens största teckning har Jim Denevan en bit kvar tills han når den ambitionsnivån, men han är uppenbarligen på god väg. 2005 begick han museidebut på Yerba Buena Center for the Arts i San Francisco. Samma år visades hans konst i Sausalito, Kalifornien, och på PS1/MOMA i New York. Han har bevisat att det går att slå igenom även om ens konst är så efemär att den sveps bort så fort det börjar regna. Samt att det räcker med åtta dagar i öknen för att hamna i tidningar som New York Times, National Geographic - och nu Farm, som ställde några frågor till konstnären.

Hur kom du på idén att göra världens största teckning?
- 1997 besökte jag Burning man-festivalen i Black Rock Desert i Nevada. Jag gjorde några "små" handteckningar över öknens uttorkade sjö, bland annat en teckning av en 150 meter stor figur som sträcker sig efter en spiralstjärna. Jag tänkte på hur stor sjön var, tio gånger 30 kilometer. De följande tio åren har jag tänkt på hur man skulle kunna använda hela den ytan som kanvas för en ny komposition. Samtidigt arbetade jag med mina teckningar på stranden i Kalifornien och på andra ställen. I maj i år fick jag plötsligt lite tid över att undersöka platsen och skapa en teckning som skulle passa den här delen av öknen.

Hur kändes det när regnstormen svepte bort konstverket?
- Det kändes bra. Det är inte särskilt vanligt för mig att mina konstverk lever kvar. Jag visste att teckningen skulle suddas ut vid något tillfälle eftersom uttorkade sjöar per definition fylls med vatten emellanåt. Jag hade visserligen inte väntat mig att regnet skulle komma så fort, men jag kände ingen saknad. Att teckningen suddas ut är en lika viktig del av processen som skapandet av kompositionen.

Vilka är dina hjältar och varför?
- Alla bönder som målar landskapet genom sitt dagliga värv.

Magnus Larsson