txt_031
essä/soma_23.09.2008
Hjärtats riddare
(Den publicerade artikeln finns att läsa här: http://www.allercustompublishing.se/?id=111&CASE=511&view=1.
Nedan följer den oredigerade texten i sin helhet.)
I ljusets hjärta
Förmaksflimmer är den vanligaste formen av rytmstörning i hjärtat hos vuxna. Fler än 90 000 svenskar har kroniskt förmaksflimmer. SOMAs Magnus Larsson åker till Bordeaux och träffar den franske hjärtkirurgen Michel Haïssaguerre, världens främste specialist på ablationer – vår tids mest avancerade metod för att bota förmaksflimmer. Följ med på en resa genom hjärtats historia, från en nordafrikansk utdöd växt till läkare som hävdar att man faktiskt kan dö av ett brustet hjärta.
i din hand
låg skärvorna av en älva
dörren var stängd
rullgardinen nerdragen
och när du lyfte upp hennes hjärta
när du höll det försiktigt
längst ut på din fingertopp
kämpade det fortfarande
blinkade i mörkret
gav ifrån sej små ljud.
Bruno K. Öijer, »Dimman av allt«
MÄNNISKOHJÄRTAT BÖRJAR ATT slå bara 21 dagar efter befruktningen, och slutar sedan inte förrän kroppen dör. Med en normal genomsnittlig hjärtrytm på mellan 70 och 80 slag i minuten drar kroppens viktigaste muskel ihop sig ungefär 40 miljoner gånger om året. Den som blir 75 år gammal får 300 miljarder hjärtslag på sig att fånga sina drömmar; nedräkningen är lika exakt som obönhörlig. Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå. Men inte längre.
Den nyföddes skrik är ett försök att hantera separationen från modern. Senare erfar det något äldre barnet en oro inför insikten att föräldrarna en gång kommer att försvinna för alltid. En stjärnklar natt ser tonåringen ut i Vintergatans gnisterregn och känner årmiljonernas svindel. Men det är som ung vuxen människan förstår hur kort det irrbloss hon kallar livet i själva verket är.
För mig tog det 31 år att inse att jag en gång kommer att dö.
En duvgrå eftermiddag i hjärtat av London slog denna livets inbyggda självmotsägelse emot mig, verklighetens skörhet, att vi alla är dömda till det ofattbara, det onämnbara. Smärtorna hade huggit till i bröstet dagen före. Snart spred de sig, pulserade genom halsen, nacken, armbågen och handleden. Allt på vänster sida förstås. Upplevelsen var lite som att skära sig på papper: inte särskilt smärtsam men våldsamt irriterande. Och oroande. Efter 30 timmars envisa förhoppningar om att tillståndet skulle gå över sökte jag på ett för mig ytterst okarakteristiskt sätt hjälp.
På den långsamt glåmiga walk-in-kliniken i Soho hänvisades jag till University College Hospital högst upp på Tottenham Court Road. "De kommer att göra ett EKG-test", upplyste den trevlige underskötaren. "Men jag kanske kan vänta med det tills i morgon?" svarade jag. "Jag kommer knappast att dö i kväll, inte sant?" Hans ögon var orörligt urholkade; en mörkbrun likgiltighet. "Jag skulle inte ta den risken om jag var du."
Så jag gick dit. Med smärtan brusande genom artärer, vener och kapillärer, en aldrig tidigare upplevd känsla av att det här kunde vara början på slutet, en första och sista hjärtattack. Den första timmen på akutmottagningen var 60 minuter av summering och självrannsakan bland skadade snickare och skrikande kolikbarn: var det här verkligen allt livet hade att bjuda?
Till slut blev det min tur att stappla fram till inskrivningsdisken. "Var har du ont?" frågade den stränga sköterskan med indiskt påbrå. Jag gjorde Napoleon-posen. Hon nickade. "Hur gammal är du?" Ny nickning. "Har människor i din släkt haft hjärtproblem? Inte?" Nick, nick.
Jag fick ett papper i handen och ombads kliva två steg åt vänster för att lämna det till en annan sköterska. Men först hann jag snegla på vad hon skrivit. "Man, 31. Risk 2. Bröstsmärtor. Blek. Svettig."
Väntar en timme till. Ropas upp. Blir ombedd att byta om till en lång sjukhusskjorta. Läggs upp på en sjukhusbrits. Stirrar i det vita taket. En manlig skötare kommer in och rakar mina tuttar. Tejpar fast elektroder medan han räknar tyst för sig själv. One, two, three. Four. Five, six. Seven. Eight. Jag håller andan.
Maskinen fungerar inte. Ny maskin. Nya elektroder. Ny räkning. Ny väntan. Utskrift. Tystnad.
Inget är fel. Värdena normala. Hjärtat helt i sin ordning. De skickar mig till avdelningen för bröströntgen.
Blir tillsagd att krama röntgenmaskinen. Andas in. Andas ut. Tack. Funderar på hur många månader av livet som rycks bort när man utsätts för en sådan strålning. Tänker på obotliga cancerpatienter, liv som utspelas på sjukhus, vitheten, tröstlösheten, lukten, hopplösheten.
Nya svar. Inget fel på något organ eller ben över huvud taget. "Muskulärt" säger doktorn. "Du kanske är lite utarbetad."
DET TOG YTTERLIGARE en och en halv dag innan smärtorna domnade bort. Under den tiden hann jag tänka en del på hjärtat och livet och döden. Historiskt har det varit problematiskt att fastställa exakt när döden inträffar. En gång i tiden handlade det verkligen om att hjärtat slutade slå och att andningen upphörde. Men med utvecklingen av HLR (hjärt- och lungräddning) och omedelbara defibrilleringsinsatser är den definitionen inte längre lika självklar, eftersom andningen och hjärtfunktionerna ibland kan startas på nytt. Sedan 1987 talar man i Sverige om att döden är ett faktum när "andning och blodcirkulation upphört och stilleståndet varat så lång tid att det med säkerhet kan avgöras att hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort." Oftast försäkrar sig en läkare om att andning och blodcirkulation har upphört, i allmänhet genom att lyssna på hjärtat, känna på pulsen och undersöka om personen andas. I praktiken är det fortfarande pulsen vi trevar efter om vi finner en livlös människa på marken framför oss.
En knytnäve stort är livet. Att se ett hjärta på bild är som att se Earthrise, austronauten William Anders berömda bild av jorduppgången tagen från Apollo 8-rymdfärjan under den första bemannade månfärden 1968. En bild av livets förutsättning. Uppspänt mellan lungorna och vilande på en muskelbädd (diafragman) återfinns hjärtat något till vänster i brösthålan. Men delas hjärtat mitt itu ligger ungefär två tredjedelar av volymen till höger och en tredjedel till vänster om snittet. Hjärtats arkitektur är fyrdelad: höger och vänster förmak, höger och vänster kammare (se illustration). Själva den ofrivilliga pumpfunktionen styrs av ett retledningsystem som skapar och överför små elektriska signaler till hjärtmuskeln.
Allt det här vet vi i dag, men historien om hjärtats anatomi är labyrintisk och oregelbunden. En
idéhistorisk succession med namn som Platon, Hippokrates, Aristoteles, Galenos, Avicenna, al-Nafis, dei Liuzzi, da Vinci, Harvey, Descartes, de Vieussens, Hales, Sénac och Laennec följd av en mer högteknologisk och explosionsartad utveckling under 1900-talet och vår tid. En trevande inledning följd av ett våldsamt crescendo i vilket vi fortfarande befinner oss.
Den första filosofiska striden om hjärtat stod mellan kardiocentriker och cerebrocentriker, en strid om vilket organ som var själens boning och förnuftets säte: hjärtat eller hjärnan. Läkare, filosofer och vetenskapsmän, men även poeter och andra intellektuella, deltog i debatten, som inte avklingade helt förrän under det sena 1800-talet.
Egypterna och de förhistoriska indierna var kardiocentriker, hjärtförespråkare. Grekerna på Homeros tid delade upp själen i två: psyche i huvudet och thymos i bröstet. Försokratikerna hade svårt att enas – Alcmaeon var till exempel cerebrocentriker medan Empedokles var kardiocentriker. Platon och Hippokrates ansåg båda att hjärnan var centrum för sinnesförnimmelser och känslor, men viktigare för historieskrivningen blev Aristoteles, som sjöng hjärtats lov: det bultande bröstet var vitalitetens centrum i kroppen, vars övriga organ (som hjärnan) endast var där för att kyla ned det brinnande hjärtat. Det har påpekats att få personer från antikens Grekland till modern tid har rättat Aristoteles utan att ha Gud på sin sida; nästan 2000 år efter den gamle grekens kardiocentrism var Shakespeare fortfarande osäker: "Tell me, where is fancy bred, Or in the heart or in the head?"
Det var inte förrän Alexander den Store och hans högt utvecklade kultur i Alexandria började tillåta den tidigare tabubelagda dissektionen av människor på 300-talet före vår tid som det centrala nervsystemet upptäcktes och det blev allt svårare att hålla fast vid Aristoteles idéer om att hjärtat skulle vara nervernas ursprungsplats i kroppen och ha en kognitiv signifikans.
EN SOLIG DAG i augusti äter jag lunch med redaktören för den här tidningen, och blir ombedd att åka till Hôpital Cardiologique du Haut Lévêque i Bordeaux för att träffa den kontemporära hjärtkirurgins Bob Dylan, den franske professorn Michel Haïssaguerre, en läkarlegend som revolutionerat behandlingen av förmaksflimmer genom säregna, nyskapande lösningar som räddat livet på tusentals patienter. En kirurg som outtröttligt söker efter nya sätt att reparera trasiga hjärtan, en man som ständigt befinner sig i rörelse, på väg mot nya insikter och metoder. Like a Rolling Stone.
Närmast barnsligt imponerad av sådana vardagshjältar har jag redan i mitt sinne tackat ja när bakgrunden förklaras för mig, och lyssnar bara med ett halvt öra. I stället dagdrömmer jag om hjärtats roll i samtidskulturen och språket. Hur vi talar om hjärtskärande besked, om att något ligger en varmt om hjärtat, om att få hjärtat i halsgropen. Hur vi sjunger om brustna hjärtan och totala hjärtförmörkelser. Hur vi döper en film till Wild at Heart och en bok till Heart of Darkness. Kanske måste vi använda hjärtat, motionera det med kärlek och sorger, för att det inte ska försvagas. Kanske är det så livet förlängs.
Konstnärer använder hjärtat - bara någon vecka efter den där lunchen ser jag fransmannen Christian Boltanskys installation Les archives du coeur, där besökarna bidrar genom att donera sina hjärtslag. Med start i Stockholm upprättar Boltansky ett arkiv över hjärtljud som ska få sin hemvist på en egen ö i Japan. I ett av rummen blinkar en naken glödlampa i takt till ljudet av dubbelt pulserande hjärtslag. Det känns suggestivt, lite farligt och... välbekant. Som att förflyttas tillbaka till fostervattnet, en hemkomst, en puls. Livets första ljud.
Poeter är ännu flitigare användare av hjärtat. Ofta handlar det om en nedräkning till döden, som i Inger Arvidssons Uppror:
Sjuttio gånger i minuten
med starka hammarslag
spikar hjärtat sina teser
på dödens port:
Liv. Motstånd. Liv.
Någon gång är det ett återvändande till ursprunget, ett fullbordande, som när Gunnar Ekelöf (som en gång skrev raden "Hjärtat är inte en konjunktur") ligger för döden och hans hustru Ingrid beskriver en av de sista marorna:
Vid halvtvåtiden på natten, efter orolig sömn, då G. talar mycket men ohörbart, ber om vatten, ändrar till penna, knäpper upp pyamasjackan, känner med ena handens fingrar utefter revbenen, pekar sedan med pennan mot hjärtat och säger "det här är hjärtat".
Ibland handlar det i stället om en känslornas avgörande vändpunkt, en romantisk peripeti, som i Tomas Andersson Wijs låttext till Gör nånting vackert:
I kväll så sjöng jag hjärtat
ur min kropp
Strängarna brast sen tände dom upp
i lokalen
Och ibland om ett sakligt konstaterande, som när Kristina Lugn i sin hjärtespalt i radions P1, Allvarligt talat, besvarar en lyssnarfråga:
Du skriver att ditt hjärta är krossat. Det låter vackert men det är inget faktiskt förhållande. Detta hjärta är en muskel som dag och natt arbetar för din välgång. Ett faktum är däremot att du är mycket olycklig och det är klokt att göra stor sak av det.
Lugns poetiska språk leds som alltid av hennes klarsynt genomträngande blick, men i det här fallet har hon bara till hälften rätt. Det brustna hjärtat är inte nödvändigtvis bara en metafor. 2005 konstaterade läkare vid Johns Hopkins Hospital i Baltimore, Maryland att en plötslig sorg eller emotionell chock faktiskt kan utlösa en försvagning av hjärtmuskeln vilket leder till ett tillstånd som liknar, men inte de facto är, en hjärtattack. Broken heart syndrome är resultatet av en förhöjd halt av adrenalin och noradrenalin i blodomloppet. Kanske är hjärtat mer krossat än vi tror när vi övergivna ser den älskades kontur krympa i horisonten.
ÄVEN OM HJÄRTVALVEN hade upptäckts av den hippokratiska skolan redan runt det fjärde århundradet före vår tideräknings början förstod man inte genast deras funktion. När kroppen dör samlas blodet i venerna. Artärerna ser tomma ut. Tidiga anatomiker utgick därför ifrån att de hade till uppgift att transportera luft genom kroppen. Den grekiske läkaren Erasistratos observerade att levande artärer blöder när man skär igenom dem, och postulerade en tidig teori för kapillärernas existens. Under vår tideräknings andra sekel skiljde Erasistratos landsman och en av medicinhistoriens mest framstående läkare Claudius Galenos det mörkröda, syrerika, venösa blodet från det ljusare och tunnare syrefattiga arteriella blodet. Galenos trodde att det faktiskt rörde sig om två olika sorters blod; i dag vet vi att hjärtat i själva verket fungerar som två hjärtan i ett: den högra halvan pumpar syrefattigt blod till lungorna, där det plockar upp syre och fortsätter till hjärtats vänstra halva, som pumpar ut det nu syrerika blodet i kroppen.
Galenos blev känd som humoralpatologins chefsideolog. För honom var därför levern kroppens viktigaste organ, men följd av just hjärtat, som var "själva härden, källan till den medfödda hettan som styr djuret". Han systematiseringsarbete utgick ifrån Hippokrates skrifter, anslöt sedan till Aristoteles tankevärld och blev förhärskande till början av 1600-talet. Under den tiden hann framstående medeltida muslimska vetenskapsmän som Avicenna (Ibn Sina) identifiera pulsens roll som "en hjärtats och artärernas rörelse vilken kännetecknas av växelvis expansion och kontraktion" och Ibn al-Nafis upptäcka det lilla kretsloppet och lägga grunden för hela cirkulationsfysiologin. Bologna-professorn Mondino dei Liuzzi publicerade år 1315 sin Anathomia, vilken med noggranna beskrivningar av författarens publika dissektioner blev ett standardverk under kommande sekler, bland annat innehållande remarkabelt korekta anatomiska studier av hjärtat.
Av de runt 5 000 manuskriptsidor vi vet att Leonardo da Vinci fullbordade under sin levnad ägnades 190 åt anatomi. Av dessa handlade ungefär 50, eller en procent av renässansgeniets samlade verk, om hjärtat, vars huvudsakliga uppgift Enligt da Vinci var att skapa värmen i kroppen genom att sätta blodet i rörelse och åstadkomma friktion. Även om han bröt med Galenos föreställning att hjärtat består av en "speciell vävnad" och i stället kallade det en muskel, gjorde upp med gamla idéer om att hjärtat utöver blod även pumpar luft och framlade en framsynt teori kring arterioskleros (åderförkalkning) var Leonardos idévärld huvudsakligen galenisk.
Det var inte förrän den engelske vetenskapsmannen William Harvey 1628 skrev sin On the Circulation of the Blood som Galenos fick stå tillbaka för en nyaristotelisk fysiologi. Utöver att definiera hjärtat som kroppens främsta organ på geometriska grunder (placerat mitt i kroppen och därför viktigast) innehöll Harveys text flera viktiga insikter som gick tvärs emot de galeniska föreställningarna: hjärtat förklarades vara aktivt när det drar ihop sig och trycker ut blod, passivt när det slappnar av och fylls på nytt, och till för att genom artärerna förse kroppen med blod.
Mot slutet av 1600-talet hade kartläggningen av hjärtats geografi i det närmaste fulländats. Harveys idéer hade fått det genomslag de förtjänade, och vidareutvecklats av filosofer som Rene Descartes, mannen bakom liknelsen mellan hjärtat och en pump eller förbränningsmotor. Fram till 1900-talet följde sedan upptäckter i ett jämnt men förhållandevis långsamt tempo: anatomiprofessorn Raymond de Vieussens beskrev hjärtats kammare och kärl år 1706; Stephen Hales blev först att mäta blodtryck 1733; Jean-Baptiste Sénacs beskrev 1749 i Traité de la structure du coeur, de son action, et de ses maladies med dittills oöverträffad klarhet hela det kardiovaskulära systemets anatomi, fysiologi och patologi; 1816 uppfann Rene T. H. Laennec stetoskopet. Men kardiologin var fortfarande i sin linda.
I DEN STORA pilens bark ristar de unga älskande ett hjärta runt sina namn. Längs Manhattans gator kränger gatuförsäljare sina I ♥ NY-tröjor. Med ett leende lägger pokerspelaren fram sitt hjärteress på spelbordet. Vi lär våra spädbarn rita den stiliserade formen av ett rött hjärta på rätt plats i sina huvudfotingar. Men vi stannar sällan upp för att fråga oss varifrån det unika ideogrammet egentligen kommer, en av våra äldsta symboler för människans spirituella, emotionella, etiska och (åtminstone historiskt) intellektuella kärna.
Ingen vet med säkerhet varifrån formen är hämtad som Kurt Cobain sjunger om i låten Heart-Shaped Box. Ingen vet varför Alla hjärtans dag-korten ser ut som de gör eller varför vi tycker oss se konturen av ett hjärta mellan två parande svanars halsar. Klart är att det knappast har med det faktiska människohjärtats form att göra (redan aztekerna är kända för att ha skurit bultande hjärtan ur sina människooffers kroppar; genom historien har vi vetat att ett hjärta inte ser ut som vi ritar det). Snarare liknar det ett kohjärta, vilket lett till teorier om att det möjligen skulle vara symbolens ursprung. Andra liknar den vid delar av kvinnokroppen (vulva, bröst, stjärt). Katoliker menar att helgonet Margaret Mary Alocoque var den som först såg hjärtsymbolen i en syn på 1600-talet. Men den mest spännande teorin leder oss till en utdöd afrikansk växt.
På planet mot Bordeaux läser jag om hur den sista stjälken silphion, en legendarisk läke- och kryddväxt med kontraceptiva egenskaper som grekiska kolonisatörer hittat i nordafrikanska Cyrene, skickades till den romerske kejsaren och extravagante tyrannen Nero ett sextiotal år efter vår tideräknings början. Cyrene levde i flera hundra år högt på silphion eftersom ingen lyckades få denna tidiga preventivmedelsväxt att överleva någon annanstans. Romarna kallade växten laserpitium och rotsaften – som var värd sin vikt i silver – laser. Skeppslaster skickades från Cyrene och det sägs att Julius Caesar vid ett tillfälle ägde 750 kilo laser. Följaktligen ledde ett oansvarigt insamlande till utrotning, men äventyrliga botaniker söker fortfarande efter denna växtrikets heliga graal. Och silphionväxtens frön, ofta avbildade på mynt från den här tiden, har exakt samma form som den vi ritar när vi ritar ett hjärta.
FÅ MÄNNISKOR DOG av hjärtsjukdomar före den industriella revolutionen. Så sent som 1892 beskrev den kanadensiske medicinlegenden Sir William Osler hjärtåkommor som "relativt ovanliga", men mindre än två decennier senare låg hjärtproblem bakom en åttondel av alla dödsfall i utvecklade länder. Mellan 1940 och 1967 ledde kraftiga förändringar i vår västerländska livsstil och diet till en så brant höjning av antalet fall av förkalkning, hjärtattacker och stroker att Världshälsoorganisationen kallade hjärtsjukdomen för världens farligaste epidemi. På åttiotalet var 30 procent av alla dödsfall relaterade till hjärtat - och när två personer dog av hjärtattacker var det tre andra som drabbades av en utan att dö.
1896 sade kirurgen Sir Stephen Paget att "hjärtkirurgin förmodligen har nått den gräns naturen sätter för all kirurgi; ingen ny metod, och ingen ny upptäckt, kan övervinna de naturliga svårigheter som följer med en hjärtskada". Han hade fel. Det kommande århundradet blev en framgångssaga för hjärtkirurgin. 1900-talet blev seklet då hjärtat upphörde att vara ett förbjudet område.
Revolutionen inleddes med en utveckling av diagnosticeringstekniken, framför allt elektrokardiografiet (EKG). Termen nämndes första gången redan 1893 av Willem Einthoven, som 1901 gjorde EKG-utrustningen tusentals gånger känsligare än den dittills varit genom att uppfinna en ny galvanometer. 1924 tilldelades han ett Nobelpris för sin elektrokardiografiska forskning.
Men min personliga favoritforskare på hjärtats område hette Werner Forßmann. 1929 tryckte den då 25-årige tyske läkarstudenten in en kateter i sin egen lokalbedövade armbåge, hittade en ven och förde försiktigt upp apparaturen i sitt högra förmak. Med katetern dinglande från armen gick han sedan en trappa ner till avdelningen för radiologi och bad personalen där att ta en röntgenbild som bekräftade att han verkligen hittat in i sitt eget hjärta. Det lilla sjukhuset Eberswalde där händelsen inträffade sparkade senare Forßmann för incidenten, men 1959 tog han emot ett Nobelpris för sina banbrytande experiment, empiriska efterforskningar som bekräftade vad ingen utom han själv trodde: att det faktiskt var möjligt att tränga in i hjärtat utan att dö. Forßmann delade priset med amerikanerna André Frédéric Cournand och Dickinson W. Richards, som 1940 blev först att kateterisera en patient – en av de tekniker som ligger till grund för den operation Michel Haïssaguerre är på väg att fullända i Bordeaux.
Trots envetna nytänkare som Willem Einthoven och dödsföraktande pionjärer som Werner Forßmann dröjde det till andra världskriget innan den moderna hjärtmedicinen fick sin verkliga renässans. Världens första hjärtoperation utfördes av Dr Ludwig Rehn i Frankfurt 1896, som reparerade en knivhuggsskada i patientens högra kammare. 1938 opererade Dr Robert Edward Gross en sjuårig flicka i Boston, som överlevde ingreppet och kunde åka hem redan tio dagar efter denna tidiga hjärtoperation. Men det var trasiga unga män snarare än små flickor som utlöste en våg av kardiologisk forskning. Mot bakgrund av världskrigets katastrofala skador och lidande utvecklade militära läkare och forskare nya tekniker inom områden som antibiotika, bedövning och blodtransfusioner, vilka lade grunden för en ny kardiologi.
En av de första att utnyttja dessa landvinningar var den unge amerikanske kirurgen Dr Dwight Harken. Många av hans patienter var unga frontsoldater som evakuerats från Europa med delar av kulor och granatsplitter i sina hjärtan. Att lämna fragmenten där var farligt, men att försöka avlägsna dem ledde nästan alltid till döden. Harken började operera med djur med målet att finna en teknik för att skära sig in i ett pulserande hjärta och sticka in ett finger för att få bort de främmande föremålen. De första 14 djuren dog. Av de följande 14 försöksdjuren dog hälften. I den tredje gruppen om 14 dog bara två. Harken var redo att pröva sin teknik på människor. Alla hans mänskliga patienter överlevde. Till slut stod det klart: hjärtat kunde opereras.
Den här sortens stängd hjärtkirurgi var imponerande, men för att hjälpa patienter med verkligt allvarliga hjärtproblem krävdes att kirurgerna kom åt insidan av hjärtat. Så hur öppnar man ett hjärta utan att patienten blöder ihjäl? Att temporärt stoppa blodcirkulationen gav bara läkarna runt fyra minuter att arbeta innan syrebristen ledde till hjärnskador.
Ännu en ung kirurg som verkade i USA, kanadensiske Dr Bill Bigelow, föreslog en bisarr lösning på problemet. Via en analogi med djur som går i ide för att klara de stränga kanadensiska vintrarna insåg han att kyla kunde vara nyckeln till kirurgiska ingrepp i hjärtat.
1952 använde två läkare vid University of Minnestoa, Dr Walton Lillehei och Dr John Lewis, Bigelows idé när de genomförde världens första operation på ett öppet hjärta. Bedövad för att inte skaka kyldes en femårig flickas kropp ned till en temperatur om 27°C, vilket innebar att läkarna hade tio minuters operationstid snarare än fyra. Ett medfött hål i hennes hjärta syddes ihop, kroppen värmdes upp igen, och succén med den "hypotermiska metoden" var ett faktum.
Men tio minuter är ingen särskilt lång tid vid svårare fall. Redan före världskriget hade forskarna drömt om en maskin som kunde ta över hjärtats och lungornas funktioner under operationen. 1953 rapporterade Philadelphia-baserade Dr John Heysham Gibbon om världens första öppna hjärtkirurgiska ingrepp, utförd med hjälp av en tidig hjärt-/lungmaskin. 1954 var Dr Lillehei tillbaka med en serie operationer där en av patientens föräldrar fungerade som en biologisk motsvarighet till en sådan maskin.
1958 opererade kirurgen Åke Senning vid Karolinska Institutet i Stockholm för första gången i historien in en pacemaker (designad av Rune Elmqvist) i en människa. Den fungerade i tre timmar. En andra apparat opererades in, vilken höll i två dagar. Patienten, Arne Larsson, hade inte färre än 26 olika pacemaker i sitt bröst fram till sin död, vid 86 års ålder, 2001.
1961 lyckas amerikanske J. R. Jude för första gången starta om ett hjärta med hjälp av extern massage. 1967 transplanterar sydafrikanen Christian Barnard ett hjärta från en person till en annan. 1982 implanterar amerikanske kirurgen Willem DeVries ett artificiellt hjärta (designat av landsmannen Robert Jarvik) i en patients kropp. Äntligen står människan på randen till den slutgiltiga erövringen av hjärtats domän.
MEN VI ÄR inte där ännu. Statistik från Världshälsoorganisationen visar att runt 17 miljoner människor världen över dör av kardiovaskulära komplikationer varje år, och att hjärtsjukdomar ligger bakom cirka 40 procent av dödsfallen i länderna inom EU. Enligt den senast publicerade rapporten från Socialstyrelsen avled sammanlagt 91 271 personer i Sverige år 2006. Den vanligaste dödsorsaken var hjärt- och kärlsjukdomar, vilka låg bakom ungefär 42 procent av såväl kvinnornas som männens dödsfall. Sedan 1987 har kvinnornas dödstal vad gäller hjärt- och kärlsjukdomar sjunkit med 50 procent; för männen har motsvarande dödstal sjunkit med 59 procent. Men enligt Statistiska Centralbyrån är omkring 4,5 procent av befolkningen i åldrarna 16–84 år fortfarande hjärtsjuka, det vill säga cirka 308 000 personer. Förekomsten av hjärtsjukdomar är koncentrerad till gruppen 65 år och äldre. 220 000 är mellan 65 och 84 år gamla. 56 procent är män och 44 procent kvinnor.
Utöver sjukdomar som kärlkramp, hjärtinfrakter, hjärtsvikt, inflammationer av hjärtklaffarna respektive hjärtmuskeln (endokardit och myokardit) samt olika medfödda hjärtfel är arytmier eller rubbningar i hjärtrytmen ett vanligt förekommande problem, ett samlingsnamn för olika tillstånd som har det gemensamt att hjärtat inte slår som det bör. Förmaksflimmer är den vanligaste formen av rytmstörning i hjärtat hos vuxna. Flimret orsakas av en kaotisk elektrisk aktivitet i förmaken, ett kaos som utgår från lungvenerna. Runt 200 000 svenskar lider av förmaksflimmer, och fler än 90 000 har kroniskt förmaksflimmer. Risken ökar med stigande ålder och sjukdomen är ovanlig hos personer under 50 år. Var tionde person över 80 år har förmaksflimmer. Ungefär 80 procent av patienterna är män, 20 procent kvinnor.
Förmaksflimmer känns ibland som att hjärtat hoppar över eller lägger till ett slag. Vissa känner inga symptom alls. Även om tillståndet inte nödvändigtvis är livshotande kan det påverka patientens prestationsförmåga, ge en förhöjd risk för blodpropp, slaganfall eller hjärtsvikt och ibland ha en nedsättande effekt på livskvaliteten. Kroniskt oregelbunden hjärtverksamhet kan dessutom orsaka stroke eftersom blodflödet genom hjärtat blir ojämnt och små blodproppar kan bildas som ibland följer med blodströmmen ut i kroppen. Om en av de propparna når hjärnan och fastnar i ett kärl blir följden en hjärninfarkt. Förmaksflimmer som inte behandlas ökar risken för förtida död och orsakar stora sjukvårdskostnader.
Arytmin har hittills oftast krävt en livslång behandling med blodförtunnande medicin (antikoagulantia), en så kallad maze-operation där multipla incisioner görs i förmaken, och/eller ett inopererande av pacemaker. Men på sin klinik i Frankrike har Michel Haïssaguerre alltså arbetat fram en ny teknik, så kallad kateterablation, för att enklare kunna behandla förmaksflimret. Metoden går ut på att läkarna för upp en kateter via kärlsystemet till hjärtat och med hjälp av antingen frysning med ballong eller värmeenergi från kateterspetsen behandlar området runt omkring lungvenerna där dessa mynnar ut i vänster förmak. Inför resan till Bordeaux ringde jag upp en av de kirurger i Sverige som är skickliga nog att utföra operationen, överläkare Göran Kennebäck som är ansvarig för arytmiverksamheten vid Karolinska Institutet, för att fråga vad som är så revolutionerande med Haïssaguerres metod.
- Det viktigaste är förstås att den gör det möjligt att undkomma öppen hjärtkirurgi. Michel Haïssaguerre är en stjärna. När det gäller just det här området inom den kardiovaskulära elektrofysiologin spelar han så att säga i en helt egen division. Det var han som insåg att lungvävnaden är boven i dramat, och den studie han fick publicerad i The New England Journal of Medicine (Spontaneous Initiation of Atrial Fibrillation by Ectopic Beats Originating in the Pulmonary Veins, 1998; 339: pp659-666, reds anm) utgjorde startskottet för hela den här utvecklingen. Man får komma ihåg att det handlar om ett väldigt avancerat ingrepp där man ska gå balansgång med sin kateter inuti hjärtat och bränna en linje längs en yta som kan vara från en millimeter till tre-fyra millimeter bred. Det är en enorm utmaning att få linjen att bli tät; en kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk. Det är få kirurger som klarar av det. Haïssaguerre är den ende som visat en dödlighetsreglerande effekt på patienter med hjärtsvikt. Han har gjort flera tusen sådana här operationer och är helt enkelt den ledande pionjären när det gäller att bota förmaksflimmer med kateterablationer.
I DEN FÖRSOVNA förorten Pessac ligger Hôpital Cardiologique du Haut Lévêque gömd bakom en noga planterad trädallé. En tillbyggnad balanserar ut från den brutalistiska exoskeletala betongkolossen som ser ut att ha tillkommit i mitten av förra seklet. Fotografens franska är bättre än min, och snart har vi hittat rätt våningsplan och står framför dörren till Michel Haïssaguerres kontor.
Jag har aldrig intervjuat en världskänd kirurg förut, eller ens en helt vanlig kirurg, och vet inte alls vad jag har att vänta. Ett skräckscenario fladdrar förbi: tänk om han är oerhört stressad, om vi bara får en kvart i en städskrubb någonstans och han sedan måste iväg till en operation dit vi inte får följa med?
Farhågorna visar sig vara fullkomligt ogrundade. Vi har räknat med att få tala med en sekreterare, men har turen att springa rätt in i professor Haïssaguerre som glatt hälsar och ber oss följa med honom. "Vi var tvungna att skjuta upp en av dagens patienter, men den andre är redo för oss. Ta på er de här rockarna. Och de här skoskydden." Vi vallas genom korridorer och blir förevisade olika rum. En operationssal är målad i en klar, varm, gul färg. "Det är min favorit", förklarar Haïssaguerre. "Vi har varit väldigt noga med att komma från det kliniskt vita - som ni ser är även de mindre färgstarka väggarna här målade i olika nyanser."
Tio minuter efter att vi tagit i hand står jag bakom Haïssaguerre i operationssalen. Vi är båda skyddade av en vägg som agerar som sköld mot den starka magnetstrålning som apparaturen avger. "Utvecklad av franska kärnfysiker." Patienten, en man runt 70, har fått morfin men är vid medvetande. Han har fått en kateter instucken genom ljumsken. Jag står en halvmeter ifrån spetsen på den kateter jag ser på skärmen framför oss när kirurgen börjar förklara vad han gör. "Här ser du kroppstemperaturen, 37 grader. Och här är hjärtvågorna. Ser du hur jag försöker hitta rätt ställe i förmaket? Där... Så..."
Patienten stönar till. "Monsieur", förmanar Haïssaguerre, "var vänlig och kämpa inte emot". En nickning, och sköterskan administrerar mer morfin. Patienten lugnar sig. Men någonting brister inuti mig. Plötsligt känns svanskotan avdomnad. Jag kan känna mina egna inälvors tyngd. Jag svettas ymnigt, blir torr i munnen, får en yrselattack. Jag sväljer och försöker låta bli att tänka på det faktum som just i det här ögonblicket är omöjligt att inte tänka på, att han faktiskt petar inuti den där mannens hjärta med sin kateter. "Är du okej?" frågar Haïssaguerre, som vänt sig till hälften mot mig. "Absolut", hör jag mig själv svara. "Du kan ta en kompress där om du vill", föreslår han. "Okej."
Jag torkar svetten ur pannan med kompressen och försöker återfå fattningen. "Nu ser du hur jag ökar temperaturen i änden av katetern", fortsätter läkaren. Jag ser hur temperaturen långsamt klättrar upp från 37 till 60 grader. Hör honom förklara var han bränner, hur han bränner, att han bränner. Två gånger tvingas jag kliva några meter bort för att hämta luft. Jag går bakom en skärm och studerar den tredimensionella digitala modell av patientens hjärta som Haïssaguerre och hans fyra assistenter - ditresta från jordens alla hörn för att lära sig tekniken av den världsledande kirurgen - byggt för att kartlägga det elektriska kaos som orsakar flimret där inne. En kanadensisk assistent förklarar proceduren för mig, visar på en hjärtmodell var katetern befinner sig, hur impulserna går, var linjen bränns.
Jag går tillbaka ut i operationssalen. Tänker på huvudpersonen Ender i sci-fi-klassikern Ender's Game, som handlar om hur den unge hjälten räddar mänskligheten genom att besegra diverse utomjordingar i vad han tror är ett dataspel. Så känns situationen: som ett dataspel, en simulering. Som om det inte är på riktigt. Men det är på riktigt – Haïssaguerre styr katetern med en knapp som vore det en joystick och ser resultatet på en skärm som vore allt ett spel, men här finns inga utomjordingar, bara ett trasigt hjärta och en kirurg som vet exakt hur han ska laga det eftersom han gjort precis den här operationen tusentals gånger förut. "Är du verkligen okej?" frågar han igen. Jag nickar, mumlar något om att jag bara tog några steg åt sidan för att fotografen skulle få bättre bilder. Jag känner yrseln återvända, tänker att jag absolut inte får svimma framlänges för då ramlar jag in i kirurgen och då dör förmodligen mannen på britsen. Haïssaguerre ger mig en faderligt överseende blick och jag noterar att han vänt sig helt om mot mig (och, tänker jag, fortfarande har katetern inuti mannens hjärta) när han helt avspänt frågar "Vill du ha en kopp kaffe?".
NÅGON HALVTIMME SENARE är ingreppet över. Mannens hjärtflimmer är botat, och han vinkar tacksamt till Haïssaguerre medan han rullas ut ur salen. Assistenterna har fått viktig kunskap. Kirurgen har fått ännu en lyckad operation att lägga till sin utmärkta statistik. Fotografen har fått fantastiska bilder. Och jag har lyckats hålla mig på benen.
Vi blir erbjudna en kopp kaffe och en chokladbit. Går tillbaka en trappa ner till Haïssaguerres kontor, som han delar med en kollega. Medan han berättar om sin yngsta patient (Zach, tre veckor gammal och tre kilo tung, var döende när han rullades in i operationssalen. Det tog läkarna över en timme att hitta en ven som de kunde använda för att hitta in i hjärtat. I dag är han fyra år gammal. Föräldrarna skickar tacksamma kort varje år. Haïssaguerre har en samling på kontoret) och sin äldsta (en 87-årig man vid god hälsa) betraktar jag Haïssaguerres händer. Fingrarna är ganska korta, men stadiga. Fingrar som räddat tusentals liv. Vi sätter oss vid ett bord och jag frågar hur de definierar sin verksamhet på kliniken.
- Vi fokuserar helt och hållet på elektrofysiologi, och har släppt alla tidigare specialiteter. 100 procent av våra patienter har kardiala arytmier. Antingen slår deras hjärtan för långsamt, och då opererar vi in en pacemaker. Eller så slår de för snabbt, och då korrigerar vi det genom ablation och defibrillering. Det är verkligen en ultraspecialiserad verksamhet. Vårt team innehåller åtta personer; fyra fransmän och fyra hitresta elektrofysiologer som arbetar här för att specialisera sig inom ventrikulära fibrillationsablationer. Voîla. De är här för att få en bättre förståelse för den här ytterst komplexa proceduren. Väntetiden för att få komma hit som assistent är ungefär tre år.
Hur blev du intresserad av just det här området?
- Som liten ville jag bli arkeolog. När jag var 14 använde jag pengarna från mitt första jobb till att köpa en metalldetektor. När jag blev äldre ville jag arbeta med psykologi, och började läsa medicin med målet att bli psykiatriker. Efter tre-fyra år kom jag som tur är på andra tankar efter att ha träffat det här sjukhusets bäste elektrofysiolog, professor Varan. Jag blev oerhört fascinerad och bestämde mig vid 23 års ålder för att gå i hans fotspår.
Tror du att det finns en koppling mellan ditt intresse för arkeologi och det du gör i dag?
- Det är ett sökande. Vi försöker finna något. Kanske delar vi samma inställning, samma nyfikenhet som arkeologer.
Och vad är det ni är nyfikna på?
Hjärtslaget börjar med en impuls som leds från sinoatrialknuten till toppen av kammaren. Det är det vi ser i ett elektrokardiogram. All hjärtforskning handlar om elektriska eller mekaniska funktioner. När det gäller de mekaniska funktionerna finns det olika specialister som fokuserar på själva pumpandet. Elektrofysiologin handlar i stället om att utvärdera, kartlägga och om möjligt utföra ablationer mot de elektriska störningarna, från sinoatrialknuten till vänster eller höger förmak, eller till andra ställen – det är en hel värld.
Hur många här kan göra det du gjorde nyss? Är det bara du?
- Jag tror att alla åtta i teamet nu kan utföra hela ablationsproceduren. När det gäller verkligt komplexa atriala fibrillationer kanske tre av åtta har det som krävs.
Hur behandlade man de här fallen tidigare?
- Vi är skyldiga att alltid inleda proceduren med medicinering. Först om en eller två mediciner visar sig otillräckliga kan vi gå vidare med kateterablation. Men när det gäller vissa sorters arytmier är lyckandefrekvensen för ablationer 99 procent, och många läkare föreslår för sina patienter att de så tidigt som möjligt ska genomgå den här operationen snarare än att leva ett helt liv med mediciner. Det gäller särskilt unga människor - efter en 20 minuter lång operation har de blivit av med förmaksflimret och slipper medicinera.
Tar det alltid 20 minuter?
- Nej, det beror på omständigheterna. Ibland tar det 15 minuter, ibland tar det fem timmar, eller åtta timmar. Man är helt slut efteråt. Vi måste byta av varandra.
Den lille bebisen du opererade var döende, men det flesta arytmier är väl inte livshotande?
- Nej, de flesta arytmier är godartade. De skapar hjärtklappning eller olika störningar som påverkar livskvaliteten. När arytmierna inträffar allt oftare, när du känner av dem varje dag, då börjar de bli ett seriöst problem. Och en viss sorts arytmier, när hjärtat börjar slå med fler än 200 slag i minuten, kan vara livshotande. Och den mest allvarliga formen, kammarflimmer, kan leda till ögonblicklig död. En människa som segnar ihop på gatan och dör gör det nästan alltid från kammarflimmer – hjärtat börjar slå med 400 slag i minuten och patienten dör inom några sekunder. I Europa dör ungefär 400 000 människor om året på det sättet.
Hur många människor lider av arytmier?
- En procent av befolkningen. Det ökar med stigande ålder - efter 65 är det runt fem procent. Jag antar att hjärtat utvecklar en större del abnormala vävnader när man blir äldre, vilket leder till arytmierna.
Och det finns tre olika sorters flimmer?
- Till att börja med kan antingen förmaket eller kammaren drabbas. Det är när flimret sker i kammaren som risken för ögonblicklig död uppstår. Om vi inte lyckas defibrillera inom några minuter dör patienten. Det är den första sorten. Sedan har vi förmaksflimmer, som är den största bakomliggande orsaken till stroke. När förmaket flimrar kan det inte dra ihop sig, det kan inte pumpa ut blodet ordentligt, och där kan blodproppar uppstå som i vissa fall migrerar till hjärnan. Vi skiljer på paroxysmalt flimmer, där en episod börjar och slutar av sig själv inom några timmar, och kroniskt flimmer, där vi tvingas använda medicinering för att få stopp på flimret. Paroxysmalt flimmer är mycket lättare att behandla än kroniskt flimmer, där vi måste kartlägga och ablatera en mycket större del av hjärtat.
Men ni kan använda ablation mot alla tre?
- Ja, det kan vi. Om vi börjar med kammarflimmer kan vi i dag operera in en defibrillator. Det lyckas i 99 procent av fallen. Vi implanterar en maskin under huden, vilket skyddar patienten. Fibrillatorn är som ett atomparaply: fullt skydd. Det är så effektivt att den enda gången vi ablaterar sådana patienter är när de är resistenta mot defibrillatorn. Vad gäller förmaksflimmer är de flesta patienter resistenta mot medicinerna, åtminstone 50 procent kommer att ha problem med medicineringen och skulle därför vara hjälpta av kateterablation. Vi har inget annat alternativ; vi kan inte behandla förmaksflimmer med defibrillatorer på grund av den smärta som chocken skapar. Men antalet patienter är så stort att sjukhusen inte klarar att ta hand om dem, vare sig här eller i Sverige eller i övriga Europa.
- För att bota paroxysmala förmaksflimmer, som står för 50 procent av arytmierna, handlar det om att isolera en lungven, något vi var med om att upptäcka runt 1994. Problemen börjar i lungvenerna, vilket är lite underligt. Först trodde vi att impulserna kunde uppstå var som helst. Men den första överraskningen var att de nästan alltid kommer från lungvenerna. Därför kan vi fokusera behandlingen till ett visst område, vilket var något av en revolution. Vi trodde att lungvenen bara distribuerade blod, men det visade sig att den så att säga invaderas av hjärtmuskeln. Hjärtat slutar alltså inte där lungvenerna börjar, utan fortsätter in i desamma. Det var den andra överraskningen. De här insikterna innebar att vi insåg att det går att bota paroxysmala förmaksflimmer genom att isolera lungvenerna – vi tillfångatar så att säga alla de abnormala cellerna, vi bränner en ring som gör det omöjligt för den abnormala aktiviteten att ledas från venen. Då kan inte längre aktiviteten påverka hjärtat och inducera flimmer. Vi skapar en barriär av radiofrekvensenergi för att blockera den abnormala aktiviteten inuti venen.
- De övriga 50 procenten är persistenta förmaksflimmer, vilket alltså innebär att tillståndet inte slutar av sig självt. I de fallen är inte det abnormala tillståndet avgränsat till lungvenerna, utan återfinns även i andra delar av hjärtat. Vi börjar därför med lungvenen, men vet att det bara är det första steget. Och sedan måste vi kartlägga hjärtat för att förstå vid vilka olika punkter flimret uppstår. Därefter blir proceduren så att säga skräddarsydd: individuell kartläggning, individuell ablation. Det går framåt hela tiden: antalet patienter med förmaksflimmer som behandlas med kateterablation ökar med 20 procent om året.
Vad tycker du om den utvecklingen?
- Vad jag tycker om den? Det är bra för patienterna. Det är den enda fungerande teknik vi har för tillfället. Det tar tid att träna elektrofysiologerna och göra det möjligt för dem att utföra ingreppet, och det tar tid att få fram de nödvändiga finansiella förutsättningarna för att öppna en avdelning. Men jag tror att det kommer att gå framåt enormt inom den närmaste framtiden. Ingen av de mediciner vi prövat de senaste 20 åren har fungerat utan att skapa allvarliga sidoeffekter. Det vore perfekt om ett företag kunde forska fram en säker medicin som stoppar förmaksflimmer, men det är en svår utmaning. Mediciner mot förmaksflimmer har vanligen sidoeffekter som gastrointestinala besvär, huvudvärk, hudproblem och så vidare - eller så ger de kammarflimmer, vilket är mer allvarligt än det problem man ville komma åt från början.
Hur länge har ni utvecklat den här metoden?
- Vi började arbeta med researchen 1982 och utförde våra första ablationer då. Mellan 1982 och 1986 använde vi DC-chocker, en alldeles för kraftfull metod; som att slå en fluga med en hammare. Nu har vi bytt ut den mot radiofrekvensenergi, vilket är något vi hämtade från Dr Bockreifer i Hamburg, och finslipat själva kartläggningen av flimret. Ibland har det tagit en hel dag per patient – tio-tolv timmar. Mellan 1986 och 1993 eller så flyttade tekniken in på så gott som alla kliniker i hela världen. När vi sedan insåg att problemet uppstår i lungvenen började vi med förmaksflimmerablationer på allvar. Det tog fyra års research bara att förstå lungvenens betydelse. Senare kom vi exempelvis fram till att ett område som utgör två procent av hjärtats massa kan orsaka kammarflimmer. Men vad gäller kammarflimmer är alltså defibrillatorn ett enklare och bättre alternativ än ablation.
Hur ser framtiden ut?
- Vi kommer att utvecklas förstås. Vi måste bli snabbare. Vi kartlägger hjärtats geografi punkt för punkt. Vi behöver bättre utrustning för kartläggning, bättre katetrar. Det finns mycket att göra, säkert tio eller 20 år av research. En av de mest intressanta aspekterna är att vi kan bota flimmer, men att 400 000 europeiska patienter med kammarflimmer alltså varje år dör en ögonblicklig död. Om vi kan hitta ett sätt att utläsa från den elektriska informationen vilka som befinner sig i riskzonen har vi vunnit mycket - det är en stor, intressant utmaning.
Vilket är ert största problem när ni väl har ställt diagnosen?
- Vid paroxysmalt flimmer kan vi göra hela proceduren på en eller två timmar. Vi vet vad vi gör och det är svårt att höja lyckandefrekvensen. Kunskapen är stor. Vid kroniskt flimmer har vi lärt oss mycket de senaste tre-fyra åren, och nu kan vi använda ablation för att bota även det. Men det handlar om att kartlägga och ablatera mycket vävnad, och även om vi har en gedigen kunskap även på det området behöver vi bättre utrustning för att kunna utföra procedurerna snabbare med bibehållen säkerhet. Det är ett problem vi står inför, och nu behöver vi hjälp från den medicinska industrin. Vi vill kunna göra jobbet på två timmar i stället för fem även när det gäller de mest komplexa fallen. Drömmen vore att ha en fullkomligt robotiserad process där såväl kartläggningen som själva ingreppet styrs av maskiner som vi bara övervakar. Jag tror att vi kan vara där inom bara några år.
JAG TITTAR PÅ Michel Haïssaguerres händer igen. Ibland när han svarar på mina frågor låter han fingertopparna trumma lätt över bordsskivan, som för att försäkra sig om att han satt punkt i resonemanget även på sin lite knaggliga engelska. Jag frågar vad han gör när han inte räddar liv i operationssalen. Han gör en konstpaus och ser lätt förlägen ut.
- Jag bygger om hus. Jag gillar att snickra, så jag köper gamla hus och gör om dem. Det är därför jag har händer som en byggarbetare. Men det vi gör här handlar egentligen inte om någon fingerfärdighet; dina händer är lika bra som mina. Det handlar om en kunskap, en erfarenhet. Redskapen är ytterst rudimentära, men vet man vad man gör kan man använda dem till att åstadkomma stora skillnader.
Med yrselattackerna i operationssalen i färskt minne känns det knappast som att mina händer är lika bra som Haïssaguerres när det gäller att bränna linjer inuti andra människors hjärtan, men innan jag hinner förklara det är vi på väg tillbaka upp till övervåningen för att ta hand om nya patienter. 53-åringen Michel Haïssaguerre tar trappan två steg i taget, och medan jag gör mitt bästa för att hänga med tänker jag på några rader av Aleksandr Solzjenitsyn som fastnat i minnet: "Den linje som skiljer gott från ont skär igenom varje människas hjärta. Och vem är redo att förstöra en del av sitt eget hjärta?" Ganska många människor, om alternativet är att leva med förmaks- eller kammarflimmer.
Den som någon gång varit olycklig kär vet en del om hjärtats bångstyrighet. Vi kan inte ändra någon annans hjärta. Men vi kan inte heller styra över vårt eget. Hjärtat har ingen vilja. En av Haïssaguerres två nya patienter har lärt sig den sanningen på ett än mer påtagligt sätt: under natten råkade han i sömnen ut för en så stark hjärtklappning att axeln hoppat ur led när han vaknade. Han är född 1972 och enligt läkarteamet livrädd. Det är inte svårt att förstå honom.
Den andre patienten ligger redo på en brits ute i den knallgula salen. De assisterande läkarna ber honom hålla andan under vissa intervaller för att försöka återskapa arytmierna i hans hjärta. Allas blickar är klistrade på EKG-maskinens vågspel. "Maratonmannen", muttrar Haïssaguerre medan han ögnar journalen. "Han tränar tre-fyra gånger i veckan och springer verkligt långa distanser. Han var ute på ett av sina pass när han plötsligt föll ihop. När han vaknade låg han på marken. Det är allvarligt." Han tittar upp från journalen och ger mig den där faderligt överseende blicken igen, den som säger att visserligen har han en patient framför sig som hade kunnat dö om han inte hunnit till kliniken i tid, men nu är han här och nu är Michel Haïssaguerre här och nu jobbar teamet med hans EKG och nu kommer han inte att dö. Livet och döden, byggarbetarens händer och kirurgens, snittet genom varje människas hjärta. Den allvarsamma leken: att rädda liv som andra spelar dataspel. "Det är mycket allvarligt."
Magnus Larsson