txt_034

recension/dn_29.12.2008

Skrämmande vackert arkiv av aska

(Den publicerade versionen av den här essäistiska recensionen finns att läsa här: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/david-maisel-foto-library-of-dust-1.479175 Nedan följer en tidigare och längre version. Foto: David Maisel.)


Av damm är du kommen

Nyåret är dammets högtid, en tid att reflektera över våra kroppars och själars fragmentariska beståndsdelar. DN Kulturs Magnus Larsson nyser sig igenom några böcker, ett par filmer och ett skrämmande vackert arkiv av aska.

We are stardust
Billion-year-old carbon
We are golden
Caught in the devil's bargain
And we've got to get ourselves
back to the garden

Joni Mitchell, »Woodstock« (från »Ladies of the Canyon«, 1970)

Det nya årets första dagar är en dammets högtid. Med vintersolståndet långt bakom sig dansar dammkornen genom rummen likt solkatter i det låga eftermiddagsljuset. Nyårsnattens sista flagor singlar ned mot golvspringorna, hörnen, osynligheten. Ur sprickan mellan ett år och det nästa flödar ett desperat lugn: den sista andhämtningen inför det nya, det okända. Försiktigt lyfter du på dina inre mattkanter, tyst betraktar du spillrorna som sopats in därunder sedan förra årsskiftet. Medan du städar in det nya året dammsuger du bland minnen, väter du dina trasor av tillförsikt och uppgivenhet, putsar livets alla vrår, dammar av gamla ambitioner och bortslagna drömmar.

Och så plötsligt, med en drypande skurborste i handen, slås du av insikten att du håller på att städa bort bitar av dig själv, dina vänner, era minnen, rummet, tiden, universum.

Det är ingen metafor. Det är en sanning. Känns den obekväm är det kanske för att vi så sällan tillåter oss reflektera över våra minsta gemensamma nämnare. Faktumet att vi alla är damm, levande statyer av damm, vandrande kataloger av damm från olika tider och platser och världar och liv. Av jord är du förstås inte kommen. Men väl av damm.

Du lägger ett år till de tidigare. Men hur gammal är du egentligen? Förmodligen både yngre och äldre än du tror. Dammets liv är lika kort som dess bakgrund är lång. 2005 visade Jonas Frisén vid Karolinska Institutet att en del av det damm som är du - som vissa intestinala celler - bara blir några dagar gamla innan de dör och byts ut mot nya molekyler. Livslängden för en genomsnittslig mänsklig cell kan vara så kort som sju till tio år. Din kropp är inte densamma som för tio år, eller fem minuter, sedan.

Men byt ut stamcellsbiologen mot en astronomiprofessor och svaret blir ett annat. Så här sade en av Harvards experter på galaktisk evolution, Lars Hernquist, i en artikel för några månader sedan: "Mångfalden av element i universum har ökat med den tilltagande mängden stjärnor, medan bildandet och förstörelsen av stjärnor sprider dessa element längre ut i universum. Så i själva verket härstammar alla element i våra kroppar från kärnreaktioner i olika stjärnors mitt för länge sedan." Det är samma argument som den evigt klarsynte amerikanske astronomen och vetenskapsskribenten Carl Sagan ägnade sitt liv åt att torgföra: "de flesta atomer tyngre än väte bildades inuti stjärnor och stöttes sedan ut i rymden för att fogas in i yngre stjärnor".

Varje år regnar ungefär 30 000 ton kosmiskt damm ned på jordklotet från yttre rymden. Den som en stjärnklar natt blickar ut över Vintergatan ser bara 80 procent av den extragalaktiska stjärnhimlen - resten är täckt av interstellärt damm, stoftmoln innehållande tyngre grundämnen från redan döda solar, moln i vilka det kontinuerligt föds nya stjärnor och solsystem. I kometens svans är det dammet som brinner klarast.

För ungefär sju miljarder år sedan var området för vårt blivande solsystem ett gigantiskt gasmoln kretsande kring galaxens mittpunkt. Till 99 procent bestod molnet av väte och helium, men där fanns även en mindre andel dammpartiklar innehållande kemiska föreningar: vatten, kolmonoxid, koldioxid och andra sammanslagningar av kol, ammoniak och kisel. Den egna tyngdkraften förtätade delar av molnet till en stjärnhop med tusentals stjärnor.  Delar av dammet blev till vår planet. Delar av dammet blev till dig. 

»I det här avseendet«, påpekar den spekulationsfähige essäisten Geoff Manaugh, världens just nu överlägset bäste arkitekturkritiker, i sin öppningstext till den amerikanske fotografen David Maisels senaste bok »Library of Dust«, »kan damm liknas vid ett bibliotek«.

Maisels bok är den mest fascinerande av en rad publikationer och filmer som de senaste åren sökt tackla livets stora frågor genom studier av dess minsta synliga beståndsdelar. För bara någon vecka sedan offentliggjorde dokumentärfilmaren Hartmut Bitomsky sin excentriska meditation »Dust«, en filmisk exposé genom dammets värld som med tysk tålmodighet söker kartlägga dess filosofiska implikationer som en partikel på synlighetens yttersta kant, mellan materia och ickemateria. Människor städar sina hem, vetenskapsmän skyddar sina laboratorier och en student konstruerar en dammråttans taxonomi (på tyska Staubmaus - en skalförskjutning som vittnar om vår nationella renlighetsgrad?), medan naturkatastrofer (Dust Bowl-stormarna över den amerikanska och kanadensiska prärien på trettiotalet) varvas med kontemporära katastrofer (det giftiga damm som föll över New York efter 9/11-tragedin).

Tidigare i år premiärvisades även Ila Bêkas och Louise Lemoines 58 minuter långa dokumentär »Koolhaas Houselife«, vilken bröt med alla konventioner om representationen av ikonisk arkitektur då den porträtterade den holländske arkitekten Rem Koolhaas mästerverk från 1998, Maison à Bordeaux, genom att visa den charmerande städerskan Guadalupe Acedos kamp mot dammet i byggnaden. Filmen blev ohotad årets blockbuster vid arkitekturbiennalen i Venedig.

Det konstnärliga avantgardet lät sig länge fascineras av dammets möjligheter, från George Batailles fantasier om Törnrosa täckt av ett tjockt lager damm, Marcel Duchamps ökänt dammiga ateljé och T.S. Eliots berömda rad ur »The Waste Land« (»I will show you fear in a handful of dust«), via Walter Benjamins läsning av damm som något grått, föråldrat och uttråkat till Gertrude Steins ironiskt domestiska anteckningar om dammandet som estetiskt självförverkligande i »The Autobiography of Alice B. Toklas«. Men när modernismen förvandlade hemmet till en hygienisk maskin föll dammet i glömska, bortsett från enstaka teoretiker som den ständiga dammfetischisten Teresa Stoppani.

Kanske väcktes dammintresset på nytt med Joseph A. Amatos och Jeffrey Burton Russells bok »Dust: A History of the Small and the Invisible«, vilken gavs ut 2001. Dess första mening lyder »Vad är damm?«. Svaret: »en blandning av döda insektsdelar, flagor av människohud, revor av tyg och andra oangenäma material«. Dammet i ditt hus, fortsätter duon, »är ett medicinskt problem därför att det fungerar som ett hem för hela populationer av mikroskopiska dammkvalster som äter mänskliga hudpartiklar, utsöndrar avföring 20 gånger om dagen och producerar en ny generation var tredje vecka«. Här finner vi en av dammets dikotomier: det är på en och samma gång gott och ont, såväl spindeldjur som solnedgång, både venerisk sjukdom och vaniljsocker. På engelska är damm (dust) en del av smuts (dirt), vilket definieras som »materia på fel ställe« - något som kan flyttas men som aldrig försvinner fullkomligt.

Två år senare svarade Hannah Holmes med »The Secret Life of Dust: From the Cosmos to the Kitchen Counter, the Big Consequences of Little Things«, vars två första meningar jobbade hårt för att överträffa förlagans skrämselpropaganda: »Tänk dig ett glas balanserande på ett trappräcke i solskenet. Det ser kanske tomt ut, men tumlande inuti det glaset är 25 000 mikroskopiska dammpartiklar - minst«. Vad är de partiklarna? »Lite av allt möjligt på jorden. Ena minuten är de små korn som skrapats bort från Saharas sand och osynliga kamelhår. Så byter vinden riktning, och du är omgiven av sporer från skogssvampar och fragment av torkade violer.« Även om den stundtals är väl slängigt skriven är Holmes bok fylld av häpnadsväckande fakta, som att mellan en och tre miljarder ton ökendamm virvlar upp från marken varje år (och att en miljard ton fyller 14 miljoner vagnar i ett tåg som skulle sträcka sig sex varv runt ekvatorn).

Och så har vi alltså David Maisels nyligen utgivna samling fotografier av det ultimata dammet, askan från kremerade människor. Historien bakom 2008 års bästa fotobok är en hisnande resa genom själens mineralogiska kartografi, ett porträtt av själva kopplingen mellan fotografi och livet självt, och en rad nya möjligheter för den del av stilleben-konsten som de senaste 400 åren ackompanjerats av frasen omnia mors aequat: inför döden är vi alla lika.

Ett fotografi är ett avtryck, ett brännmärke, en fixering av elektromagnetisk strålning på ett ljuskänsligt medium. Metaller är ett exempel på ett sådant medium: när solens strålar når en metall förändras dess yta, förvandlas den i något avseende till ett fotografi.

Det David Maisel gjort är att fotografera sådana metalliska fotografier, i en porträttserie av närmare 110 anonyma små kopparburkar som han hittade i ett isolerat rum på Oregon State Hospital, det före detta mentalsjukhus där filmen Gökboet spelades in. Varje burk innehåller kvarlevorna av en patient, en människa reducerad till en handfull aska. Men varje behållares yta är samtidigt ett kemiskt porträtt av sitt innehåll, och ytterst av den människa, den kropp, den själ som givit upphov till dess djupskimrande frostbett: märken av vatten och ljus och tid och bakterier. Det här är Maisels readymade-bibliotek av damm, bortglömda människoöden som noggrant arkiverats och på nu blekta etiketter givits ett nummer från 01 till 5 121, en minst sagt luguber samling av det sjukhuset kallade cremains: kvarlevor ingen ville kännas vid av människor ingen ville kännas vid.

Allt det här skulle förstås vara hobbyfilosofisk kuriosa om det inte vore för att fotografierna är så förödande, skrämmande vackra. Koppar är ett korrosionsbeständigt material – uråldriga egyptiska kopparföremål behövde tusentals år för att frätas sönder – men som geologen Terry Toedtemeier förklarar i bokens andra essä har 15-18 år av översvämningar ändå tvingat cremains-behållarna att börja rosta »som om de försakade själarna nästan inte förmått vänta på att förpassas till en annan sfär«.

Koboltblå, karminröda och malakitgröna landskap; himmelsvita kristallmoln; fragmentariska cinnoberstänk; siennafärgade oceaner - en mystisk atlas över okända världar träder fram mot fotografens kimrökssvarta bakgrund. Frusna ögonblick i livets obönhörliga process: från kosmiskt damm via människa till aska - aska som i sin tur bildar ett nytt mikrokosmos. Maisel fångar det i bild, Manaugh i ord: »Att försvinna in i en den här metallurgiska avgrunden av reaktioner – fotografiska, molekulära – är ingen tragedi, eller ens någon anledning till oro. Vi bör inte känna någon sorg. Maisels bilder visar ett abstrakt galleri av de världar vi kan omvandlas till... Det fotografierna proklamerar är att de inte visar några gravar, bara ögonblick av förvandling.« Av damm är du kommen, och damm skall du åter varda.

Magnus Larsson